199 inlägg om nätet, media & kvinnohatet 2010-2013

Hur artikelkommentering främjat sexism, rasism och patriarkala strukturer

Inledning

Innehållet i bloggen är uppdelat i tre delar.

Den första delen, Media och kvinnosynen, innehåller inlägg som behandlar hur media medverkat till att ge kvinnohatet utrymme.

Det börjar med ett allmänt kapitel om näthat och media.

Därefter följer en granskning utav fyra Stockholmstidningar som alla har främjat kvinnohat.
DN har decenniers tungt mansperspektiv i ryggen och väljer ur nyhetsflödet ut vad som mest skuldbelägger kvinnor och sexualiserar övergrepp på barn. Webbredaktören lät utan att tveka två målsägande ett våldtäktsärende hatas i över 1000 kommentarer och valde att inte se vad som hände trots påpekande.
Aftonbladet med sin sexism hade 16 prostitutionspositiva artiklar på fem veckor och uttryckte själva ”förvåning” över att det blivit så och ”pudlade” snabbt vid kritik.  De tyckte att det var ”tråkigt” med denna ”bastuklubb” i kommentarsfälten men bemötte den kritiken med ”vi kan ju inte kvotera”.
Expressen har en cementerad unken kvinnosyn och en chefredaktör som hävdar att de har ”klar” syn på prostitution men som samtidigt säljer ut kvinnokroppar själva, skyddar sexköpare med blurrning och anonymitet i artiklar och som utan problem hänger ut traffickingoffer nakna på bild.
SvD publicerade en egen fejkad undersökning där de kom fram till att de flesta som kommenterar är unga kvinnor samtidigt som det inte gick undvika att se det utbredda kvinnohatet under varje artikel. SvD behöll även längst av alla sitt Flashbackgäng. SvD har dock samtidigt varit en tidning som ändå stundtals haft ett visst genusperspektiv på olika händelser och har därmed gett uttryck för en viss dualism.

Inläggens antal på de respektive tidningar speglar inte olikheter i kvinnosynen utan snarare att det hur lättillgänglig länkning har varit på hemsidan.

Inlägg om kvinnosynen i media samlas i ett kapitel.
Assange-affären som var startskottet för bloggen avhandlas i ett kapitel. Det är både en historia om hur man ser på en utredning och hur världen tar mannen i försvar och bespottar kvinnor. Om Bjästa var Sveriges synliggörande av dessa urgamla mönster var Assange både Sveriges och värdens kvinnors uppvaknande. Brottsoffer för sexualbrott smutskastas i både Sverige, Egypten, Libyen. USA- överallt som del av den patriarkala världsordningen.  Mangaporren och medias enorma intresse för den samlas, i ett kapitel.

Bristen på granskande av SD:s kvinnosyn, liksom att hatet och föraktet för kvinnor var den främsta drivkraften för Breivik är två områden där media grovt fallerat. Är orsaken att söka att det berör deras egen kvinnosyn och därigenom blir för känsligt – som ett blåmärke som gör ont vid beröring?

Flashback ägnas ett eget kapitel. Dennas sajt som startades med kvinnohat som affärsidé och där journalister, domare och andra deltar tillsammans med de vanliga klapprarna i nätets absolut värsta herrklubb som påverkat medierna mer än de vill erkänna.

Den andra delen, Våld mot kvinnor,  innehåller inlägg som behandlar ämnet mäns våld mot kvinnor i olika aspekter.

Även i denna del innehåller medial kritik.  Både våldet och det sexuella våldet, sexism och könshandeln samlas här ihop som ett facit på att medias sätt att hantera kvinnors rätt varit häpnadsväckande eftersatt i både kommentarsfälten och i artikelvalet. Att våld mot kvinnor – och barn – är vårt värsta brott mot mänskligheten behöver ständigt påminnas om. DSK-affären åskådliggör både våldet mot kvinnor och hur kvinnor smutskastas för mäns beteende och där inslag av prostitution är en ingrediens och som befläckar alla kvinnor, men inte män. Även det tendensiösa sättet att behandla det kvinnorättsliga viktiga ämnet abort och surrogat samlas i ett kapitel.

Här finns också utrymme för att betrakta en av Flashbacks värsta kvinnoföraktare och dessutom finns ett inlägg som är specialskrivet för denna bok, där den av media omhuldade myten om de ”gredelina kuverten” tas upp och vad den historien egentligen betydde.

Den tredje delen, SCUM, innehåller inlägg som samlas under en rubrik som kallas SCUM.  Det delas på två sidor.

Drevet mot en teaterföreställning som tar upp och problematiserar området mäns våld mot kvinnor möttes av ett hat mat de kvinnliga aktörerna från antifeministiska män. Det här kapitlet visar varför SCUM är viktigt varje dag och varje minut.  Situationen för kvinnor är mycket värre än vad Solana skrev i sitt manifest. Det har kanske blivit bättre för vissa men i stort sett har situationen för världens kvinnor inte blivit bättre, den har förmodligen t o m blivit sämre. Två inlägg om kvinnodagen avslutar SCUM-delen och bloggboken som helhet.

Bloggen är inte tänkt som en sträckläsning. Snarare ska den ses som något att gå tillbaka till och som att verka som ett dokument över en denna period i medias historia.   Medias minne är kort.  Efter Breiviks dåd gjorde media upp med rasismen i kommentarsfälten. Något motsvarande har inte skett när det gäller kvinnohatet, trots att det var – och fortfarande påfallande ofta är – en mer tillåtande attityd för att ”läsarna” ska ”få” uttrycka sexism och kvinnohat.

Fortfarande får ”läsarna” dvs främst en  grupp män, rösta om jämställdhetsfrågor. Trots att Breivik mer än något annat styrdes av kvinnohat och antifeminism, har inte media eller övriga samhället dragit någon lärdom. Det verkar som vårt samhälle, där media är en viktig aktör, inte vill se hur illa det är.

Med detta korta mediala minne och med kunskap Breiviks antifeminism, är det därför extra viktigt att dra lärdom av vad som hände i media när kommenteringsfälten flödade som mest för bara några år sedan.  Den här mörka perioden har både påverkat och påverkar fortfarande nyhetsrapportering, artikelval och valet av sexistiska bilder. Media har inte rannsakat sig själva och fortfarande styrs media i stor utsträckning av en grupp högljudda antifeministiska män.

Och kriget mot kvinnan pågår med oförminskad styrka ännu, både här hemma och därute.

%d bloggare gillar detta: