Här är det möjligt att reagera över innehållet i bloggen. Vill man inte ha kommentaren publicerad är det bara att skriva PRIVAT så kommer den inte läggas ut.
De 199 blogginläggen som behandlar medias kvinnohatiska kommenteringskultur under början av 2010-talet är även sammanställda i ett kompendium. Vill någon beställa det är det bara att skriva och be om att få det skickat. Dessa beställningar kommer givetvis inte publiceras.
En artikel SvD tar upp en friande våldtäktsdom: ”Tingsrätten: flickan gjorde inte tillräckligt motstånd”
En 16-årig pojke hade analsex med en 13-årig flicka trots att hon inte ville.
Men tingsrätten i Helsingborg menar att hon inte gjorde tillräckligt motstånd.
Förre riksåklagaren Alhem är starkt kritisk. ”Det är ett 1800-tals resonemang. Man kan inte lasta den som blir utsatt för en sexuell brottslig handling. Jag förstår inte tingsrättens resonemang.”
Det är välkänt sedan länge att brottsoffret skuldbeläggs i just våldtäktsdomar. Fortfarande sker alltså det i domstolar. Ingen hänsyn tas ens till att det är fråga om ett barn. Klädsel, beteende, sexuella erfarenheter, droganvändning, etc allt om offrets livssituation sönderdissekeras.
Förövarens beteende, sexuella preferenser, värderingar och kvinnosyn lämnas däremot ifred. Domstolarnas värderingar när det rör sig om sexualbrott mot barn och kvinnor är idag det största hindret mot ett förutsättningslöst domslut. Idag är det inte domar som avkunnas utan fördomar.
Ur boken Övergrepp (Diesen&F.Diesen) utgiven 2009
När man friar har man ofta inget annat än fördomar att luta sig mot
Förhören med parterna är inte förutsättningslösa – istället präglas förhöret med målsäganden av ifrågasättande och förhöret med den misstänkte av godtagande.
Rättsväsendet bortser från rädsla hos offret
Förhören med den misstänkte är ofta alltför fokuserade på själva sexualhandlingarna; ………om man ska veta likgiltighetsuppsåt är det av vikt att pejla hans syn på sexualitet, på kvinnor i allmänhet och den aktuella kvinnan i synnerhet.
Mannens porr- och sexualvanor används som ett argument mot kvinnan, istället för tvärtom
Det rör sig fortfarande om en lagstiftning som uttrycker att kvinnor och kvinnors kroppar är tillgängliga i alla situationer utom de där tvång förekommer
I hela Europa finns schabloner som uttrycker mäns tolkningsföreträde i sexuallivet, det viktigaste är att komma bort från idén om att våldtäkt alltid är en våldshandling
Media rapporterar om att en man slapp fängelse för barnmisshandel.
”Pappan var frustrerad och tappade kontrollen när flickan enligt rätten uppträdde trotsigt och aggressivt. Pappan slog hennes huvud mot vasken så att det blödde, tog stryptag och slog henne med en toffel i ansiktet”
Helsingborgs tingsrätt dömde mannen till fängelse men Hovrätten i Skåne mildrade påföljden och dömde endast till samhällstjänst.
Enligt denna hovrätt så skulle den som får sitt huvud dunkat i en vask vara medskyldig genom att uppträda provocerande. Om det gäller barn måste det väl också gälla gamla? Brottsoffret provocerar fram brottet.
Om man uppträder fel på gatan eller på bussen, tar ställning mot rasism eller sexism till exempel, det är ju provocerande och får sitt huvud dunkat mot ett säte, får man då också skulle sig själv enligt HR:s resonemang.
Tonåringar ska normalt frigöra sig i och utmana föräldrar, det ingår i vuxenblivandet. I större eller mindre grad.
Det här barnet var endast 14 år, då ska man inte behöva uppleva bli misshandlad av sin egen pappa, som ska vara tryggheten ut i vuxenvärlden. Det här säger mycket om de värderingar som styr domar i Hovrätten. OM deras syn på vem som har makten att slå andra och vilken rättslöshet barn har. Vet de att barnmisshandel är förbjudet oavsett vems om provocerar. Pappan fick villkorlig dom. Det här är ytterligare ett av många tecken på att barns värde krymper inom rättsväsendet.
BRÅ har genomfört en undersökning där de de analyserat ca 400 av de 1 800 anmälningar som kom in under 2008 om fullbordad våldtäkt mot personer under 18 år. DN skriver om i den artikel med rubriken ”Fysiskt-vald-används-sällan-vid-barnvaldtakt”.
Det visar sig att det oftast inte behövs fysiskt hot mot barn utan det räcker med andra maktmedel som hot om vad som kan hända om barnen berättar. Men som vanligt måste man sätta ihop olika sammanhang.
En enstaka artikel, hur viktig den är bör pusslas ihop med andra händelser, som händer nu dagligen för att greppa vad det egentligen står i BRÅs siffror. Ett exempel på ett sådant sammanhang är hur vårt dömande rättsväsende agerar. Vad tycker de om barnvåldtäkter? Hur strängt ser de på den brottsligheten?
Svaret är att det varierar. Det är ett lotteri vilken värdering och barnkunskap just den aktuella domstolen har och använder sig av. Det blir tydligt när man läser hur domar utfallit och hur rätten resonerat. De som är allra mest oskyddade av rättsväsendet är de små barnen. För små barn har i stort sett ingen chans idag att få upprättelse om inte händelsen finns filmad.
Men även äldre barn drabbas hårt. Ord som barns ”fantasier” och ”ljugande” mammor används ofta som argument. Man kan också fundera över hur domstolar resonerar när de bestämmer brottets art, särskilt mot barn som utsätts.
Ett exempel på detta är domen som kom i våras som omskrivs i en artikel i DN med rubriken. ”Oenig dom för sexbrott mot barn”. Naturligtvis borde DN ha valt ordet våldtäkt i rubriken istället för det mildare ordet sexbrott.
Där tog rätten ”hänsyn” till att den 11 åriga flickan gjorde motstånd och att detta ledde till att gärningsmannen inte kunde fullborda sin våldtäkt. Han dömdes därför bara till försök till våldtäkt och han fick endast 10 månaders fängelse.
Det här var en dom som flyttar fram gränserna. En 11-årigt barns egna motstånd ledde till denna milda dom.
Frågan är: ska det spela någon roll mot en sådan liten flicka? Borde inte domstolen ha en barnsyn och rubricera detta som våldtäkt mot barn och ge en strängare påföljd i vilket fall än 10 månaders fängelse? Hur ska flickan tolka samhället syn på denna för henne horribelt hemska upplevelse?
Domstolarnas domar inom barnområdet finns det verkligen anledning att verkligen granska speciellt. Detta särskilt eftersom lobbyorganisationer inom de grupper som förnekar barnövergrepp har fått fäste i rättsväsendet. Det finns numera t o m riksdagsmän som lobbar för att man ska misstänkliggöra barn och deras mammor. Då hjälper det inte hur mycket barn anmäler, om allt de får höra är att de hittar på eller är manipulerade.
En annan sida som tas upp i artikeln är att våldtäktsoffer hotas med negativ ryktesspridning om de anmäler. Ett nätdrev går igång och flickan får veta att hon är en hora, att hon tiggde om det, att hon vill ha uppmärksamhet eller skadestånd. Dessa nätdrev blir ett effektivt sätt att tysta andra utsatta. De vågar inte anmäla för risken att hängas på det hatiska forumet Flashback.
Sedan händelserna i Bjästa har detta otäcka fenomen dock fått viss uppmärksamhet. Men inte i medias kommentering. Där låter det på samma sätt, både före och efter Bjästa. Man kan snarare säga att Bjästa upprepar sig gång på gång. De elektroniska fälten fylls av hånfulla kommentarer varje gång en kvinna eller flicka anmält våldtäkt i något uppmärksammat fall. Värst i media är SvD, där det tillåts hävdas i 100-tals kommentarer att våldtagna är vidriga lögnerskor och män är oskyldiga.
Ett exempel på hur det uppenbart kvinnohatande forumet Flashback agerar är när en endast 15-årig flicka mådde dåligt efter att ha utnyttjats av en 48-årig man som hon varit beroendeställning till. Flasharna skyllde på flickan och även hennes mamma som inte skyddade flickan, allt för att fria den medelålders mannen. Han kan ju bara inte ha gjort något fel enligt Flasharna.
Då förstår man att mobbingen på nätet är ett allvarligt och fullständigt vidrigt fenomen där skulden lätt lyfts från gärningsmannen och läggs på den utsatte.
Vad göra?
Flashback är väl en sak. De har som affärside att människor kränks. Men när våra tidningar ställer upp tjänstvilligt, då funderar man på vad de har för ansvar för att underlätta för övergrepp.
Sedan finns alla dessa hemlösa som rymt hemifrån eller som kastats ut. Metro skrev om det för några månader sedan. Det finns tusentals barn och ungdomar rymmer hemifrån, enligt en rapport från Rädda barnen. Varför sticker dom? För att slippa utsättas för misshandel och övergrepp. Men vart tar de vägen? Vad lever de av? Vem utnyttjar dem? Man ska även ha i åtanke alla de i media nedtystade HVB-barnen som utsätts för övergrepp. Idag.
De hör också hemma i BRÅ:s statistik och i dess mörkertal. Utsatta av anhöriga, män i maktställning och av samhället. Den 14-åriga flickan i Malmö är bara ett fall i statistiken, gärningsmännen gick fria trots att det var ett barn. Så ser det ut bakom DN:s artikel. Det är sambanden mellan dessa viktiga artiklar och den mörka verkligheten som måste få mer utrymme. Eller blir det för omskakande då? Klarar man inte att ta in hela bilden?
HD har beslutats sig för att inte pröva fallet som rör utnyttjandet av ett barn i sexhandel, ett barn med förståndshandikapp. Det blev ingen fängelsepåföljd för någon i denna härva. En tremånaders dom som ansågs avtjänad i häkte.
Därmed är det att anse som officiellt: det var fritt fram att utnyttja ett barn i sexhandeln. Den signalen sänder nu rättsväsendet ut.
Tidigare har ju HD i princip avkriminaliserat incest/barnvåldtäkt. Nu går HD ett steg längre. Det är fritt fram att sälja ett barn på en smutsig soffa bakom en pizzeria eller på en offentlig toalett. De som utnyttjar barnet ska bara åtminstone låtsas, att de bryr sig om att barnet är 15 år. Men det räcker att de säger det i rätten, om det kommer så långt vilket inte är särskilt troligt.
Ett HD bestående av bland annat justitieråd som är sexköpare, beskyddare av sexköpare, förespråkare av månggifte med kvinnor. Förutom alla ”fina” kontakter och alla titlar som ogranskade får bestämma över utsatta.
Tidigare har HD kommit en bit på väg genom att försvåra lagföring av våldtäkt. Sedan kom incest och nu alltså barnsexhandel. Barns och kvinnors värde har sjunkit år för år. Varför?
Förresten alla kultursidor i media, var finns nu upprördheten över det här fallet? Varför hylla ”mangahjälten” men vara tysta nu? Nu finns ju ett verkligt offer att uppröras över.
En kvinna har mördats. GP skriver en nyhetsartikel med rubrik ” Polisen; mördad kvinna kände den misstänkte”. Kvinnan har troligen bragts om livet i sin lägenhet och kroppen har sedan transporterats iväg. I artikeln står följande
”Lägenheten bebos av en medelålders kvinna som nyligen mötte den nu anhållne 33-åringen i rätten. Han stod åtalad för att ha misshandlat och hotat kvinnan till livet men friades.”
Den nu misstänkte gärningsmannen friades alltså från misstankarna för misshandel innan mordet. Med det fruktansvärda facit på vad som hänt nu, måste man dra lärdom. Detta är vad det verkar nu ytterligare ett mord på en kvinna i en relation, denna gång en son som mördat sin mor. En siffra fogas till statistiken över mördade kvinnor.
Nyligen mördades ett barn i Umeå, barnets mor hade sökt hjälp från sin misshandlande make. Nu ska man utreda vad som gått snett där. Även i detta fall med den nu mördade kvinna måste samma ske, man måste utreda vad som gått snett här.
Här fanns ju uppenbarligen varningstecken.
Man får backa tillbaka och ställa sig ett antal frågor: Varför friades gärningsmannen tidigare? Fattas något i domstolens kunnande om relationsvåldets mekanismer? Fanns det varningstecken på att den nu misstänkte kunde fortsätta misshandla kvinnan? Hur uttryckte han sig om sin syn på den nu mördade kvinnan?
Frågan är: kunde man förhindrat mordet om man agerat annorlunda, hade haft mer kunskap och ställt de rätta frågorna?
Dessutom alldeles oavsett om man nu tycker att man gjorde rätt i domslutet: kunde man hjälpt kvinnan på något annat sätt? Och den viktiga frågan: Vad kan man lära sig om framtiden?
En haverikommission bör utreda om rättsväsendet och samhället agerat rätt och kunnigt. Kanske behövs det en kalibrering av de värderingar som styr utredningar om relationsvåld. Kanske känner man inte igen tecknen eller inte vill se dem.
Ytterligare en händelse rapporteras i media idag med rubriken i GP. ”Dricker öl och våldtar”. En serievåldtäktsman har dömts till 6,5 års fängelse. Denne 53-åring har tidigare gjort sig skyldig till våldtäkt. Han har dock ”bara ”dömts vid ett tillfälle tidigare. Han fick då 4 års fängelse. Vid ytterligare ett tillfälle har han misstänkts för våldtäkt men han friades då. Detta trots att just sexualbrott är ett brott som begås utifrån gärningsmannens syn på manligt och kvinnligt sexuellt värde.
Gemensamt är också attityden att man har föga förståelse för offrets situation och version – frånvaro av empati är påfallande. I många fall kan man se en kvinnoföraktande attityd
Ur övergrepp 2009 Diesen
Han har också släppts från häktet och då kunnat begå ytterligare övergrepp trots att man vet hans tidigare förhistoria. Det andra övergreppet skulle alltså kunnat förhindras. Även här behövs en utredning om vad det är som har gått så snett i det här fallet. Har rättssamhället tillräcklig kunskap om gärningsmannabeteende i sexualbrott?
Det är fortfarande så att kvinnans/offrets prehistoria nagelfars och allt som kan tala till hennes nackdel tillmäts betydelse, medan precis det omvända gäller för gärningsmannen.
Förhören med parterna är inte förutsättningslösa – istället präglas förhöret med målsäganden av ifrågasättande och förhöret med den misstänkte av godtagande.
Ur Övergrepp 2009 Diesen
Visar inte detta fall med denne mans kvinnosyn som uttrycks i artikeln:
”- Jag dricker öl, våldtar flickor och runkar” att något fattas hos rättsväsendet i synen på sexualbrott och mentaliteten bakom?
Nyligen friades en man, en polis, med bland annat argumentet att de båda målsägande kvinnorna anfört att han hade dålig kvinnosyn. Det användes mot kvinnorna istället för tvärtom, mot en misstänkt. Det framstår som bakvända världen. Har det varit så här också? Tillmättes den runkande våldtagande 53-åringens kvinnosyn betydelse när han friades från våldtäkten tidigare i år?
Så många frågor väntar på ett svar. En ordentlig genomsyn behövs alltså även i det här fallet.
Gemensamt för båda dessa fall är att gärningsmannabedömningarna har fallerat grovt. Gemensamt är att också mer fokus bör läggas på gärningsmannen. Ett rättssamhälles uppgifter är att förebygga brott, skydda medborgare och skapa trygghet. De här händelserna gör inte det. De skapar otrygghet. Samhället har här misslyckats grovt med att både förebygga brott, med att skydda medborgarna och med att skapa trygghet.
Den överklagade domen har kommit där våld utövats av en man mot ett barn. Man gör det till en ”sexträff” i media som i SvD.s rubrik ”Man frias för sexträff med våld”.
Hovrätten friar mannen. Man väljer att inte fästa tilltro till flickans vittnesmål. För ett tag sedan kom tingsrättsdomen i samma ärende. Det blev mycket uppmärksammat i media och på nätet.
Målet handlar om utnyttjandet av ett 16-årigt barn med självskadebeteende utav en dubbelt så gammal man. (Det finns mer om denna dom i Kapitlen makt, kön o sexualitet och om DN. Domen tas också upp inlägget ”Om det bara varit våld?”)
Nätet fylldes då utav de vanliga kvinnoföraktande männen som tyckte att det var helt rätt med ett frikännande; ”kvinnan” ju ville detta själv. Anonyma män som konsekvent undvek ordet barn och som upprepade mantrat ”fri vilja precis samma som de gör när ämnet prostitution kommer på tal. Parallellerna med övergrepp på barn är tydliga.
Det finns få ord som är mer utnyttjade utav de som har makt än dessa två: ”fri vilja”.
Fri vilja förutsätter valfrihet och frånvaro av maktutövande. Det gällde inte nu och det gäller inte i prostitution som samhällsproblem. Just dessa två ord används i våldtäktsfall. Återigen går det se i vilket de används.
På BDSM forum gick meningarna isär. De som tycker att BDSM innebär ansvar och att det bygger på två starka individers önskemål gick emot domslutet. Men sen finns det dessa som uppenbarligen använder BDSM-beteckningen för att få utlopp för sitt kvinnoförakt. De som likt Göran Lindberg vill kränka och förnedra för sin egen njutnings skull. Även dessa hörs nu men det tycks man ha glömt bort.
I det här fallet är det tydligt att barn har mycket lite att komma med i vårt rättsväsende. Dom blir inte trodda.
Trots att domaren i tingsrätten intygade i media efter domen där att det hade varit bättre om flickan vittna så visade det sig att i praktiken hade det inte någon betydelse alls. Flickan kördes över. Medelålders människor i en domstol som ska förstå dagens tonåringar, hur ska det gå till?
För en tid sedan kom en hovrättsdom om en 14-årig förståndshandikappad flicka som drogats och sålts till mäns sexuella behov. Även då valde rätten att bortse från en flickas behov av ett rättsväsendes beskydd.
För att förstå denna här typen av mål och vad som har hänt innan de kommer till domstol måste man förstå Treenigheten: Makt, kön och sexualitet. Det gör inte domstolar idag. Det leder till att barnhandel och grov barnmisshandel tillåts. Det sistnämnda gör man till en sorts ”sex” och därmed öppnar sig nya möjligheter för gärningsmän att komma undan.
Men inte heller media förstår komplikationen av makt, kön och sexualitet. Media har alltid tagit maktens i denna treenighet. Vem tjänar på det? Det framstår mer och mer klart är att agendan idag sätts utav de manliga strukturer, de nätverk, som finns. Kommentarsfältherrarna är en del av dessa och de röner ständiga framgångar nu, på olika fronter med domstolars och medias hjälp.
I en debattartikel i SvD skriver före trädare för Sveriges Kvinno- och Tjejjourers Riksförbund, att det behövs en skärpning av lagstiftningen i sexualbrott så att barn får ett bättre skydd: ”Barn ska skyddas mot sexuell exploatering”. Det är givetvis ett mycket gott syfte.
Men inga lagar hjälper om inte tillämpningen av dem blir i lagens anda. Det finns alltid ett godtycke och en praxis som rätten väljer att gå efter. Denna praxis sätts efter en kombination av en tids dömande efter en lag och framför allt när HD:s vägledande domar kommer. Trots att HD hävdar att en dom inte ska vara prejudicerande så blir det så ändå.
Tillämpningen av lagarna idag inom sexualbrottsområdet tar mer hänsyn till en patriarkal syn på sexualiteten än en könsneutral: en utgår från mannens syn på vad sexualitet är. Domstolar letar i våldtäktsåtal där vuxna är inblandade efter för gärningsmannen förmildrande omständigheter som:
-Kvinnan var för full för att våldtäkt ska anses bevisas
-Kvinnan är för nykter för att våldtas.
-Den misstänkte råkar våldta så han går fri trots bevisning i form utav starka vittnesmål och sms.
-etc
Om domstolar idag tolkar verkligheten utifrån för gärningsmannen förmildrande omständigheter för vuxna, hur ska det inte då vara för barn och unga, som har ännu svårare att hantera en förhandlingssituation i rätten, speciellt om de inte mår psykiskt bra?
Domstolarna har för dålig brottsofferkunskap, för dålig barnkunskap, för lite intresse av att barn får en rättvis behandling, de är för partiska och styrs av en uråldrig struktur när det kommer till att bedöma sexualbrott. Det hjälper inte med vilka lagar i världen som finns, när domstolarna anser att mannen inte går att stoppa, att han är en viljelös maskin utan personligt ansvar.
I en tingsrättsdom döms en 42-årig kranförare och pedofil skyddstillsyn: ”Skyddstillsyn för sexbrott mot unga”.
Södertörns tingsrätt friar mannen från de allvarligaste åtalspunkterna grov våldtäkt, våldtäkt mot barn och misshandel.
Han döms nu bara för köp av sexuell handling av barn, sexuellt ofredande och barnpornografibrott.
Tingsrätten anser i princip att 42-åringen borde dömts till fängelse, men eftersom han suttit häktad i sju månader har han redan suttit av mer än den tid han skulle ha dömts till vilken är fyra till sex månader.
Domstolen har också tagit hänsyn till hans personliga förhållanden.
Detta var ett tillslag som var mycket uppmärksammat tidigare i år. Polisen höll presskonferens och talade om hur omfattande målet var och hur förslagen mannen varit i sina kontakter med barnen. Ett stort antal flickor misstänktes ha blivit offer för denna man med utgångspunkt från hans aktiviteter på nätet. Mannen hade alltså med berått mod lockat så små flickor som 7 åringar. Han hade också haft sexuellt umgänge med barn som han träffat via nätet. Nu döms han alltså till skyddstillsyn.
Det här är ännu ett exempel på en dom där svenska domstolar uppenbarligen väljer att förringa gärningsmannens eget ansvar.
Därmed lägger domstolen även indirekt skuld på barnen: mannen lockades och barnen fanns där helt enkelt. Bara att genom att finnas har barn en skuld. Mannens skuld och ansvar för sina handlingar ses ur ett förminskande mansperspektiv.
Domstolen tar dessutom hänsyn till hans personliga förhållanden. Det görs inte sällan när det gäller en gärningsman, särskilt om det handlar om ett sexualbrott. Personliga förhållanden, som att vara ett barn, gäller dock aldrig för ett offer för brott. Det är ett tecken så gott som något på att våra domstolar inte är könsneutrala. De är dessutom inte åldersneutrala; de har inget barnperspektiv.
Var finns nu upprördheten i media? Här finns ju ett verkligt offer.
När pedofilsajter hänger ut pedofiler finns däremot stor upprördhet ifrån media. Diskrepansen mellan utebliven reaktion på den här typen av domar, grooming, övergrepp och barnporrinnehav och den starka reaktionen när pedofiler hängs ut som skydd för allmänheten är alltför svårbegriplig. Glappet är för stort.
Samtidigt som den mediala upprördheten är stor när en vuxen man dömdes för barnporrbrott för innehav av bl a tecknade barnvåldtäkter, så väljer samma media nu att helt bortse från att barn beläggs med skuld i den här domen. Domen är också en signal att grooming av ett stort antal barn, våldtäkt mot barn, inte är så allvarligt. Signalerna från svenskt rättsväsende är tydliga: barnens skyddsbehov och samhällets uppgift att skydda barn, kommer i andra rummet. Hänsyn till den vuxne gärningsmannen går före.
Nu har HD gjort det igen, enligt en debattartikel av straffrättsprofessorerna Leijonhufvud och Wennberg: ”Åtalad kan hävda fylla och gå fri”.
I just det här fallet hade en man åtalats för mordförsök. Berusad och påverkad av läkemedel hade han huggit och stuckit två personer med en 24 centimeter lång kökskniv.
Mannen hävdade att han inget mindes – han hade varit så berusad. Högsta domstolen anser att han därmed inte hade det uppsåt som krävs för att se handlandet som ett mordförsök. Den här domen har betydelse långt utöver den situation fallet rör. De dömande justitieråden sopar med ett penndrag bort en grundregel i svensk straffrätt.
Följden av den här HD-domen blir i vissa fall att gärningen graderas ner till ett lindrigare brott. Mannen i det aktuella fallet dömdes för grov misshandel. Men i många fall saknas ett sådant alternativ. Gärningen blir inte längre ett brott.
Det gäller i stor utsträckning sexuella övergrepp. Gärningsmannen var så berusad att han fick för sig att kvinnan var med på allt. ”Jag var så full att jag inte hörde vad hon sa.” Eller han var för full för att fatta att hon sov eller befann sig i något annat hjälplöst tillstånd
Den här gången har några justitieråd o HD bestämt att berusning är en förmildrande omständighet vid brott som vid mordförsök, misshandel och i förlängningen som debattörerna skriver för våldtäkt och andra sexualbrott.
Ett samhälle har en tredje statsmakt för att de ska granska regering och riksdag. Men de ska även granska rättsväsendet som polis, åklagare, kriminalvård, domstol. Polisen granskas, både enskilda och som myndighet, med jämna mellanrum. Det sker särskilt när något våldsamt ingripande gjorts som tyder på oegentligheter eller som när en polis i radioprogrammet Kaliber uttalar att han inte vill utreda ett eventuellt mord på en kvinna för att han tror han blir kallad rasist. Då ska det granskas. Åklagare får också ifrågasättas ibland, både på nätet och i media. Kriminalvården granskas ofta också hårt, mycket hårt, vilket inte minst senaste tidens händelser återigen visat.
Men domstolarna – dom lämnas nästan alltid ifred. Där får domarna begå vilka brott som helst och sitta kvar.
En domare som misshandlat sin fru, får sitta kvar och döma i kvinnofridsmål även i framtiden. Att det skulle vara jäv, att domaren är en fara för rättssäkerheten är det i stort sett tyst om. Sexköpande domare får döma vidare i fall som berör liknande mål. Det är tyst om detta. Som en följd av detta granskas HD aldrig. Det är Sveriges högsta dömande makt men de ses i det närmaste som ett orakel från Riddarholmen.
I december 2010, kom en kalldusch från detta orakel. Då bestämde de att barn som utsätts för sexuella övergrepp skulle dömas hårdare än andra barn och att just deras ord inte skulle betyda något. Den domen har fått effekter. Bra för landets alla förövare men katastrofalt för utsatta barn, som om de inte hade det tillräckligt svårt innan.
Ingen i tredje statsmakten granskar följderna.
Tre år innan kom två friande våldtäktsdomar, som inte heller granskades av denne tredje statsmakt. Man bara godtog allt. Vad skrevs i de domarna?
Trots att polis och utredare sa att man inte kunde varit mer noggranna, friades två gärningsmän, den ena som använt knivhot och den andra som använt förtryck under lång tid. Även detta har fått effekt, trots att ett justitieråd gick ut och bedyrade att en inte skulle se det så.
Nu kommer en mildrande syn på rusets effekt. Det verkar i det närmaste som HD anser att det är en mänsklig rättighet att bli så full att en inte vet vad man gör. Det brottsoffer som råkar illa ut, får helt enkelt skylla sig själva.
På något annat sätt går inte att tyda domen. Ett antal människor har utifrån sina värderingar bestämt att detta synsätt ska råda och de anser sig förmodligen vara orakler eftersom de behandlas därefter. De behöver löpa gatlopp i pressen vid tvivelaktiga handlingar.
Högsta domstolen har skyddat sexköpare, förordat månggifte med kvinnor, anser att barn, till skillnad från vuxna, ljuger för att få skadestånd. Men inga horder av journalister hänger där, inga uppriggade kameror på bilar, inga frågor ställs i mun på varandra. Inte ens att de fattar beslut som på påverkar alla svenska medborgare leder till uppståndelse.
Inte heller granskas vilka som sitter i HD och varför de gör det. Hur de hamnade där? Kan man misstänka att det råder en osund likriktning? Behöver vi får in fler domare i HD med specialutbildning inom andra områden än det som de har? Med andra kompetenser?
Det kanske inte räcker med specialkunskap i immaterialrätt, företagskunskap. Förmögenhetsrätt, transporträtt, sjörätt och liknande.
Vad har de för andra uppdrag idag? Som att vara ordförande i presstödsnämnden, ordförande i pressens opinionsnämnd eller ordförande i granskningsnämnden. Man kan ju börja undra varför det är så tyst i pressen.
Så länge HD lever i sin uppenbarligen ogranskade värld så kan de fatta vilka beslut som helst. Beslut som är hämtade ur den växande klyfta som finns mellan dem och den verklighet som finns därute. För dessa justitieråd är det väl en bra ordning men inte för de brottsoffer som nu blir rånade, våldtagna, misshandlade, eller mördade av berusade gärningsmän. Till dem kan man bara säga sorry du hade otur. Det är allt.
En diskussion om nämndemannaväsendet pågår i samhället och i media. Juristprofessorn Mårten Schoultz skriver en debattartikel i SvD: ”Nämndemännen har helt spelat ut sin roll”. Han anger bl a som skäl mot nämndemannasystemet att dessa är juridiskt inkompetenta men skriver samtidigt att det är visserligen därför de är där. Men just därför ska de bort. Ett märkligt cirkelresonemang. Debatten som hörs överallt i media är oroväckande ensidig och innehåller dessutom med elitistiska inslag.
Ingen tycks invända mot det utan alla journalister intar i princip samma position. Ingen ifrågasätter.
Men varför dyker det upp så samfällt motstånd mot nämndemannaväsendet på bred front just nu när större antal domare kommer att gå i pension de närmaste åren? Det är domarbrist på olika håll i Sverige vilket leder till att pensionerade domare får kallas in. Domare utbildade på 60-talet. Förmodligen de flesta från miljöer som knappast kan sägas vara gemene kvinnas eller mans.
Men varför är det inget fokus på dessa domare? Varför höjs de och deras ord nästan till skyarna? Varför sker ingen granskning eller sund kritik överhuvudtaget av dem?
En skriver att nämndemännen är politiskt tillsatta som ett problem. Nämndemän de ska spegla samhället men medelåldern är hög och det är ett problem.
En domare i Malmö tingsrätt intervjuas i TV och han anför som skäl mot nämndemannasystemet att det kommer in mycket unga människor. Han inte bara antyder utan anger öppet att det är ett problem. Han får inga följdfrågor om att han plötsligt kastar om ordningen. Det var ju för gamla har alla skrivit. Är den här domare och andra rädd för unga människor?
Är de inte lika lättstyrda som det gamla gardet, som oftast rättar sig efter domarens åsikter? Är det detta som rentav blir obekvämt? Säg det rätt ut i så fall och dölj det inte under andra svepskäl. Nu finns det skäl att funderar om detta är ett regisserat skådespel där media agerar lättstyrda aktörer igen som vid så många andra tillfällen.
Lagar är fattade utifrån ett samhälles gemensamma utgångspunkter hur man vill att samhället ska se ut. Först kommer moral, sedan kommer lagen. I så måtto är vi alla lika mycket ”experter”. Våra lagar lever inte heller i ett vakuum som nu verkar anspelas på från juristhåll. Lagen är inte överhetens eller juristernas eget lilla redskap att använda som de vill. Vare sig man tycker att politiska nämndemän är bra eller dåligt, eller bara någorlunda, så är lagen allas vårt redskap och inget som är förbehållet en maktnomenklatura.
Att tolka lagen är en annan sak. Det gör även domare och de har också sina värderingar och sina politiska hemvister.
Domarna framställs lite för mycket som om de är någon sorts övermänniskor. Varför låtsas en inte om att domarna också tillför värderingar och att det är ett problem? Varför blundar en för denna problematik – återigen? Hur ofta har de bestämt sig innan av ”magkänslan” och skriver domslut efter denna?
Där de formulerar konstruktioner om att våldtäktsoffer är för fulla eller för nyktra. Eller att två målsägande är för samstämmiga om gärningsmannens kvinnosyn. Hur många sådana domar ska vi se utan någon ställer domarna till svars?
De äldre domarna, eller de yngre för den delen, kommer knappast från en arbetarklassbakgrund. I olika granskningar framkommer att det finns ett idealiskt brottsoffer likväl som en idealisk gärningsman. Det är inte någon de som domare kan identifiera sig med. Utan tvärtom.
Det är inte det” fina” folket som råkar mest illa ut i domstolar så när man diskuterar nämndemännen som politiska borde man även ställa frågan om var domarna står politiskt? Är de konservativa? Håller de på konserverande normer vad gäller barns och kvinnors situation och beteende? Bör inte det diskuteras nu också?
Både undersökningar om rättsväsendet och hur domar formuleras tyder på att domarnas bakgrund spelar roll. I alldeles för många fall läggs stor vikt vid våldtäktsoffers beteende och man utelämnar den misstänktes beteende och åsikter om tex manlighetsnormer. Eftersom domarna har en sådan dominerande ställning i rättsväsendet finne det även andra aspekter som är viktiga att belysa.
Det borde diskuteras om ett förbud ska införas mot att vara med i ordenssällskap.
Dessa manliga kotterier där lojalitetsband frodas i det fördolda, där man vill göra ”karriär” och stödja bröder. I olika andra västländer är det förbjudet för domare att vara med i tex frimurarna. Varför är det inte så i Sverige? Ordförande i Sveriges Domareförbund är ju t ex med i frimurarna. Inger det förtroende?
Varför är domare ointresserade av att lära sig om människohandel? Expressen granskade domare tidigare i år angående deras likgiltighet att utbilda sig om nutida människohandel ”Domarna sviker människohandelns offer. De tycker inte att de behöver utbilda om det förmodligen mest komplicerade brottet som finns idag, som inrymmer gränsöverskridande brottslighet, andra kontexter än svenska, kvinnor som är normaliserade till förtryck inklusive sexuellt förtyck som är det känsliga som finns och dessutom en komplicerat kontext i minst historiskt om makt, genus, kön och sexualitet.
Det är ett välkänt problem sedan länge att domstolar dömer alldeles okunnigt i dessa ärenden. De dömer till koppleri av normalgraden på sin höjd när det borde ha varit människohandel. De ser milt på utnyttjandet av både svenska och utländska kvinnor och barn.
Tingsrätten i Malmö, apropå domaren i TV-inslaget, har utmärkt sig särskilt negativt när de såg med milda ögon på utnyttjande av 14 årig flicka som blev helt utan rättsväsendets stöd. Formuleringarna i domen var bitvis nästan stötande nedvärderande. Det visar tydligt okunskapen, ointresset och vilka värderingar som styr.
Då gick inga debattörer ut i tidningarna på bred front. Det var på istället på nätet som människor upprördes. Vanliga ”juridiskt inkompetenta” människor.
I det sammanhanget som även ska även aspekten att domar har lågt intresse för att lära sig om barns beteende i samband med brott och särskilt illa blir denna okunskapen när det handlar om sexualbrott, Se dagens juridik ”domarens bristande barnkunskap”.
Som skäl anför domare ofta att de redan vet tillräckligt vilket är lätt motbevisa inte stämmer. Men den inställning visar också hur djup deras problematiska barnfientlighet är eftersom kunskap om barns beteende i samband med sexuella övergrepp är ett område som utvecklas hela tiden.
En viktig fråga som aldrig ställs är hur många domare är sexköpare? Som äldre män anser de sig ha rätt till kvinnokroppar, så som det har kommit till uttryck Tidigare i olika sammanhang när dessa handlingar kommit på tal. Ett justitieråd satt kvar i HD trots att han fällts för sexköp. Vad säger det om människosynen och vad man sätter sig själv i förhållande till andra människors värde? Att en tycker just domare är lite förmer? Har rätt till vissa ”förmåner”, kanske liksom de andra ”bröderna”.
Just tingsrätten i Malmö ville behålla en domare som besökt en bordell utomlands; ”bordellbesökande domare fälld av AD”. Som tur var fick han gå. Skulle han också kunnat dömt i prostitutionsrelaterad brottslighet sedan? I vilken kontext anser man att han ska jobba kvar i en tingsrätt. Om man han delar värderingar om att domare har rätt att köpa kvinnokroppar. Det är skandalöst och borde leda till en grävande granskning av hela rättsväsendet.
Givetvis gäller detta även strippklubbsbesökande domare. Hur många domare sådana domare finns det?
I samband med härvan runt Lindberg figurerade domare på samma klubb som Lindberg besökte. Sedan lades det stora lockat på efter en enda dementikonferens. Inget om dessa domare kom fram. Är det lämpligt att besöka strippklubbar för domare? Vilka utpressningssituationer kan de försätta sig i och hur ska de kunna döma i människohandelsrelaterade brott- eller våldtäktsmål – dagen efter eller tiden efter? Eller kvinnomisshandel där det har framkommit att skulden läggs i olika fall på kvinnan som ”provocerat” mannen.
Varför dömer man ut så milda domar i barnporrbrott? Det är ju samma övergrepp som filmade barnvåldtäkter. Oftast blir det bötesstraff eller villkorliga domar, för att betrakta barn som plågas för att män någonstans ska köpa materialet.
Sätt ljuset på domarväsendet nu också. Låt det inte stanna vid bara nämndemännen. De kanske inte är det största problemet utan just de som ska vara lagfarna. Varför denna osunda otidsenliga respekt?
Kravs som ska ställas på domare borde vara:
-Förbjud medlemskap i ordensväsende.
-Kräv deltagande i vidareutbildning i ämnen som människohandel, i barnkunskap, offer och förövarkunskap.
-Domare som visar en nedvärderande kvinno- och människosyn, som sexköp eller normaliserande av det, strippklubbsbesök o d visar på, ska självklart fråntas domarämbetet.
En polisman har fällts för våldtäkt: ”Ett år för våldtäkt av drogad flicka” Brottsbeskrivningen visar på en oerhörd hänsynslöshet hos denne polisman. Han fick endast ett års fängelse.
Domstolen tog hänsyn till att han förlorar jobbet. Varför? Hade han inget eget val? Var han tvungen att locka till sig en utsatt 16-åring? Och sedan droga och våldta? Ska inte en polis snarare få högre straff just för att han missbrukar sitt förtroende?
I och för sig är det en normalisering med att ha poliser med unken kvinnosyn sedan Polisförbundet hjälpt en sådan polis till att behålla jobbet. Polisen i det här fallet får lägre straff för att han förlorar jobbet. Det betyder alltså att en arbetslös person skulle fått ett högre straff. Eller tolkar rätten det som om han inte visste att han var polis? Hur resonerar domstolen?
Det här visar återigen hur svenska domstolar letar efter för mannen förmildrande omständigheter.
Mannen går från förövare till åtminstone delvis ett offer. Han är inte ”riktigt” skyldig. Rätten tycker alltså dessutom synd om gärningsmannen för att han förlorar sitt polisjobb. De bortser helt ifrån att polismannens beteende mot en värnlös flicka visar att han aldrig skulle blivit polis.
Den människosyn han visar med denna handling där han drogar och våldtar ett utsatt barn är ett exempel på när fruktansvärt fel kategori människor blir poliser. Hur har han agerat mot kvinnor och mot flickor under alla år han varit i tjänst? Eller mot människor överhuvudtaget? Han tillhörde ju för övrigt basebolligan.
Idag kom den friande domen rörande fallet med en 14-årig flicka från Serbien. ”Familj frias för människohandel”.
I DN:s artikel om domen väljer man att sätta underrubriken: ”påstods ha haft sexslav” Det var DN själva som påstod det, det gjorde aldrig åklagaren. Genom att välja ordet ”påstods” så vänder DN sina egna överdrifter mot en 14-årig flicka. Så lågt kan media bara handla när det rör sig om de allra sköraste och svagaste brottsoffren.
Flickan togs till Sverige av vuxna för att bli hustru till en 25-årig handikappad son. I och med denna friande dom ansågs hon ha följt med frivilligt och låtit sig utnyttjas utav en 11 år äldre handikappad man.
Flickan kommer från enkla förhållanden och från en situation där hon knappast kunnat välja över vad hon ville. Från ett samhälle som är styrt utav patriarkala föreställningar om kvinnors och flickors roll.
Ur artikeln i GP:
”Till stor del beror frikännandet på att den unga flickan ändrat sina uppgifter, inte bara i förhållande till vad hon sagt under polisutredningen utan också från en dag till en annan under den tre dagar långa rättegången.
Detta gör att åtalet faller eftersom det ”i allt väsentligt” bygger på flickans uppgifter.”
Tingsrätten lägger alltså hela bevisbördan på ett barn. Kan inte flickan bevisa att hon utsatts för brott så finns inget brott enligt tingsrätten. Man gör ingen bedömning utav maktförhållanden. Man gör ingen bedömning över könsstrukturella mönster.
Man förutsätter tydligen att en 15-årig flicka, 14 då hon fördes till Sverige, har samma makt som tre vuxna personer. Man förutsätter att polisförhör och sedan en domstolsförhandling är en situation som ett barn helt enkelt ska klara av. Något annat alternativ gives icke av tingsrätten.
Flickan blev gravid två gånger och fick missfall under tiden i familjen. Hon besökte sjukvård flera gånger och skrevs då in under falskt namn.
Ur artikeln i GP:
”Flickan besökte läkare under falskt namn. Det talar för att det funnits något att dölja, noterar tingsrätten, som dock kommer fram till slutsatsen att den 45-åriga kvinnan inte haft den fullständiga kontroll över flickan som åklagaren hävdat”
Kan det bli tydligare att svenskt rättsväsende förutsätter att barn är små vuxna? Att barn förutsätts ha samma makt, samma mentala styrka och samma möjlighet att välja sitt liv och att det även 14-åriga flickor från ett extremt patriarkalt samhälle.
Så illa fungerar vårt rättsväsende idag. Uppenbarligen är det fritt fram att hämta hit 14-åriga flickor för att bli älskarinnor. Flickorna klarar inte de svenska rättsprocesserna ändå. Någonting är mycket, mycket fel med vårt rättsväsende.
Tillägg 1 februari om domen.
Utdrag ur domen är markerade med kursiv stil.
I domen vittnar den handikappade sonen, modern till sonen, fadern till sonen, och släktingar till dessa. Det är alltså en hel familjeklan och flickan står ensam mot dessa. Hon har dessutom sin egen far som vittnar mot henne. Det är inga låga krav som ställs på ett barn.
I domen står tydligt att det är flickans berättelse ensam som utgör bevisning. Inga andra indicier, bevis eller t ex kunskap om hur flickor brukar behandlas i de här sammanhangen.
Åtalet bygger i allt väsentligt på målsägandens uppgifter
Rätten resonerar i domen om varför flickan har ändrade sin berättelse efter de inledande polisförhören:
Det kan således konstateras att hon befunnit sig i en utsatt situation utan möjlighet att vända sig någonstans för att få råd eller stöd.
Hennes förklaring till varför hon lämnat osanna och överdrivna uppgifter under förundersökningen kan mot denna bakgrund inte lämnas utan avseende.
Alltså: å ena sidan är flickan helt utan stöd anser rätten att hon flickan är i en utsatt situation men de drar ingen slutsats utav sitt eget resonemang för när det handlar om henne initiala uppgifter till polisen när hon blev räddad, så slår rätten fast det ointressanta. En tolkar alltså fakta till flickans nackdel.
Hennes vid förundersökningen lämnade uppgifter som åberopats av åklagaren kan mot denna bakgrund inte läggas till grund för bedömningen i målet.
Det här synsättet är genomgående igenom hela texten. Diesen skriver i boken Övergrepp, om hur domstolar handlar i sexualbrott, och det är definitivt tillämpbart här. ”Förhören med parterna är inte förutsättningslösa istället präglas förhöret med målsäganden av ifrågasättande och förhöret med den misstänkte av godtagande.”
Det läggs en enorm börda på flickan medan däremot de vuxnas motsägelsefulla och ofta vaga och oklara berättelser, där de inte avkrävs specificerade uppgifter TROTS att de är vuxna, godtas utan problem.
Det här är ingen förutsättningslös förhandling eller dom. Den här flickan har inte en chans i den situationen hon befinner sig i; rädd och osäker som det barn hon är.
Ytterligare exempel på det är när rätten resonerar om de pengar som familjen i Sverige skickade till flickans far då rätten finner det troligt att de var ett utryck för ren givmildhet.
…han /flickans far/var i behov av medicin, mat eller betala räkningar.
Denna förklaring framstår inte som orimlig och den går inte att bortse från.
De tror alltså att det är en slump att en flicka förs till Sverige med avsikt att giftas med sonen, det har de själva slått fast i domen, men familjen är endast vänlig och snäll mot fadern i Serbien. Det tycker rätten är sannolikt.
Det anses också klarlagt av rätten att en av de åtalade (M) har handlat som om hon har något att dölja.
Men det bortförklarar rätten:
Den omständigheten att målsäganden besökt läkare under falskt namn talar vidare för att det funnits något att dölja. Att en lapp med det falska namnet återfunnits i en handväska
som tillhör M talar också för att M i vart fall känt till omständigheterna
kring läkarbesöken men det går dock inte att dra några säkra slutsatser av detta.
Vidare i domen:
Det kan dock hållas för visst att /modern i familjen/ haft mer omfattande kontakt med och inflytande över målsäganden än vad hon uppgett. Det kan emellertid inte anses utrett att hon haft kontroll över målsäganden på sätt som åklagaren påstått.
Flickan väljer i ett läge att skylla på en annan pojke som gjort henne gravid, helt enkelt för att hon förmodligen är rädd. Hon vet förmodligen inte då att de åtalade redan har talat om att de vet att sexuellt umgänge ägt rum mellan den handikappade sonen och flickan. Men då tycker rätten att flickan ljuger, men inte att hon ljuger av rädsla i rätten. Rätten måste inte den för flickan mycket ofördelaktiga attityden för annars kan de inte fria.
Målsägandens uppgift om att hon haft samlag med en svensk kille och inte med /sonen/ – uppgifter som lämnades sent under huvudförhandlingen – framstår som en uppenbar efterhandskonstruktion och kan lämnas utan avseende.
DÅ anses det alltså vara en efterhandskonstruktion, men inte det andra som flickan tar tillbaka. DÅ anses hon trovärdig. Så håller det på igenom hela domen.
Att fadern säger att flickan velat giftas bot med en man som är 11 år äldre, som är i ett tillstånd där han behöver tillsyn hela tiden, är inget som rätten verkas ifrågasätta. Att fadern ger upplysning om att flickan haft en pojkvän i Serbien men i nästa andetag tycker det är naturligt att hon vill gifta sig i Sverige reds aldrig ut.
Det finns flera sådana motsägelser som lämnas därhän av rätten. Bland annat att det hävdas att flickan blivit kär och ville ha sexuellt umgänge med sonen och t o m varit drivande.
Det betyder alltså att en 14-årig flicka hävdas varit drivande sexuellt mot en 11 år äldre man som behöver ständig tillsyn. Detta invänder inte rätten emot.
Allt detta leder givetvis till att människohandelsåtalet avfärdas lätt av rätten. Sedan går det i flygande fläng: Alla misstänkta frias på allt: våldtäkt mot barn, hot och misshandel, våldtäkt, sexuellt tvång, medhjälp till våldtäkt och medhjälp till sexuellt tvång.
Den här flickan hade inte en chans i vårt svenska rättsväsende. Inte en chans.
I media skrivs om undersökningar om hur många nämndemän som begått brott och som fortfarande sitter i domstolar: ”Dömda nämndemän får fortsätta att döma”.
Det står dock sällan något om att även domare begår brott och får fortsätta att döma, t o m allvarliga brott. Det borde vara mycket värre eftersom domaren har en dominerande ställning i domstolar. I tingsrätter är det mycket sällan som nämndemän går emot domaren och i hovrätter är domare i majoritet.
Till och med i landets högsta juridiska instans, Högsta Domstolen, finns dömda domare (justitieråd).
HD; vars avgöranden har vägledande betydelse för alla domar som fattas i hela Sverige – i alla domstolar har skyddat brottslingar och det var t o m ansågs av dåvarande ordförande i HD att det att det var en bra erfarenhet att vara sexköpare. Denne domare har även fått döma i sexualbrottsmål. Att det är en skandal av stora mått råder inget tvivel. Det borde ständigt vara uppe till diskussion i varje sexualbrottrelaterat avgörande som kommer från HD. Dessa påverkar ju hela Sveriges rättsväsende och de som drabbas värst är naturligtvis de som utsätts för sexualbrott, kvinnor och barn. Förre JK, numera också justitieråd Göran Lambertz.
I skrivande stund finns fortfarande det sexköpsdömda Justitierådet kvar i HD.
Det finns även domare som skyddas av rättsväsendet så att deras brott dels nedgraderas och dels får fortsätta att döma i samma typ av ärenden de själva är dömda för. Det finns ett känt fall i Skaraborgs tingsrätt där en domare misshandlade sin fru och där han skyddades av rättsväsendet och fick fortsätta döma även i mål som rörde kvinnofridsbrott.
Nu har Hovrätten i Skåne/Blekinge gjort det igen. Man har trollat bort brottsoffer: ”Sänkta straff i traffickingmål”.
Rätten har i en dom nedgraderat åtalet i människohandel till grovt koppleri och medhjälp till människohandel till koppleri av normalgraden.
Av det ursprungliga åtalet där kvinnor lurades och såldes mellan män som varor, så valde domstolen att endast döma gärningsmännen för att ha stört någon sorts allmän ordning. Skräpat ner lite.
Bakgrunden beskrivs i en artikel i Helsingborgs Dagblad: ” Lockades till Klippan för att sälja sex”
Två unga kvinnor från Rumänien lockades till Sverige för jobb på en nattklubb, där de visste att det kunde förekomma att de skulle sälja sexuella tjänster. Väl i Sverige fördes de till den ena åtalades bostad i Klippan och där såldes de utav männen till andra män och de åtalade tog hand om alla pengarna. De åtalade männen sålde alltså varan kvinnokroppen till sexuell hantering som en affärsidé. En enda sexköpande man togs i härvan, en 21-åring och det positiva är dock att även han ställdes inför rätta i tingsrätten.
Kvinnorna lyckade ge sig iväg och de uppmärksammades av en vaken tågvärd som slog larm. Det var skälet till att de fick hjälp och att männen överhuvudtaget kunde åtalas. Kvinnorna visste inte själva vad de skulle göra åt sina förövare. Hur skulle de kunna göra det i ett främmande land? De som med allt sannolikhet lärt sig att frukta polis och rättsväsende.
Tingsrätten fällde de båda männen för människohandel respektive medhjälp för människohandel och så långt är allt relativt bra, även om straffen tyvärr låg på den nedre straffskalan. I människohandelsbrottet spelar det ingen roll att offren vet om att de ska sälja sig eller inte och kvinnorna fick status av att vara brottsoffer – dom får helt enkelt uppgraderas till att bli brottsoffer.
Förmodligen en enorm en viktig upplevelse för dem men även för vårt samhälle.
Ändå valde hovrätten att ogilla åtalet för människohandel. Varför?
Är det inte uppenbart att männen lurat hit kvinnorna med falska förespeglingar, utnyttjat deras utsatta belägenhet och dessutom lagt beslag på alla pengar de fått på att säljas till främmande män?
Men precis som i fallet med den 14-åriga förståndshandikappade flickan där samma hovrätt såg mycket milt på våldtäkt av ett barn och friade i stort sett alla inblandade så väljer denna domstol att negligera skadan på offren och att nedgradera värdet av övergreppen i juridiskt avseende.
Den ena mannen får bara 10 månaders fängelse, han är ute efter några månader. Eller med en gång, han kanske ska anses ha suttit straffet i häktet. Så talar svensk domstol: kvinnorna fick inte vara brottsoffer, det blev ”a slap in the face” på två utsatta kvinnor.
I hovrätterna dominerar jurister och då nedvärderas alltså kvinnorna.
Vad är det för värderingar som denna hovrätten återigen ger utryck för i prostitutionsrelaterad brottslighet? Kan det vara något annat än att kvinnor är varor som kan hanteras av män för män. Det här är en dom som heter duga i kvinnoförakt.
Här följer en redogörelse för både tingsrättsdomen och hovrättsdomen för att kunna jämföra skillnaden i resonemang.
Först ur TINGSRÄTTSDOMEN
I målet förekommer de två kvinnorna, A och B.
Dessutom vittnar tågvärd D, som uppmärksammade kvinnorna på tåget.
De två männen benämns X och Y.
Utdrag ur domen med kursiv stil
Före Sverigeresan.
De fick uppgifter från X att deras vistelse i lägenheten skulle bli tillfällig
Om prostitutionen:
Tjänsterna utfördes hos kunderna dit oftast X transporterade dem.
A och B har inte kunnat beskriva var de befunnit sig,
A och B har därefter förts till en lägenhet med flera män som de sedan hade sexuellt umgänge med.
X tog hand om all betalning från kunderna
Om skulden.
X… gjort en uträkning på hur mycket han anser att A och B är skyldiga honom
Samarbetet mellan männen.
I samtal mellan X och Y har det framkommit uppgifter som visar på att de har agerat tillsammans och i samförstånd.
Kvinna A:s berättelse:
A har sammanlagt gått åtta år i skolan. Under tonåren var det problem i hemmet varför hon fick flytta till ett barnhem. När hon var omkring 18 år gammal åkte hon till Tyskland där hon prostituerade sig. Dock kände hon inte till att hon skulle syssla med detta innan hon kom dit
Avsikten var att stanna i Sverige under en månad för att sedan återvända hem till Rumänien med de pengar som de skulle ha tjänat. När de frågade om betalning fick de veta att detta skulle ordnas med X.
Hot (framkom vid telefonavlyssning) det pratas om att de skulle fått stryk så att de aldrig mer skulle fråga om pengar, då åsyftas A och B.
Männen har också fotograferat kvinnorna, som en del i försäljningen men också ett maktutövande ¨
…nakenfotografierna på A och B i förundersökningsprotokollet
Tvång
Vid ett tillfälle låste X in dem i bilen utanför Bogdans bostad men de kunde ta sig ut ur den på egen hand.
Flykten
X kallade även dem för fula ord. På onsdagen bad de om pengar till biljetter så att de kunde ta sig hem; vilket de inte fick. De kände sig ledsna och bedragna.
X skickade också ett meddelande om att de skulle hålla käften för annars skulle de få problem vilket de uppfattade som ett hot. De var rädda för att X kunde slå eller sälja dem.
X ville också köra dem någonstans men de vågade inte följa med. De beslöt sig då för att lämna lägenheten.
Tågvärden D:s vittnesmål
En av kvinnorna som först ville att hon skulle kontakta polisen ändrade sig sedan då de kände rädsla för polisen. Hon upplevde kvinnorna som nedstämda och förtvivlade.
Den åtalade mannen X hävdar att han erbjöd dem städarbete men att kvinnorna hellre ville prostituera sig.
Han erbjöd dem arbete inom städbranschen.
Han kommer idag inte ihåg firmanamnet.
Eftersom de var prostituerade ville de inte syssla med städning.
Den åtalade mannen Y berättar följande.
Y hade sex med B vid ett tillfälle vilket skedde gratis eftersom X stod för det … Först i efterhand förstod han att det rörde sig om prostitution.
Men andra ord motsäger Y själv i sin utsaga när han först pratar om priset och sedan hävdar att han inte begrepp att det var prostitution.
Tingsrättens skuldresonemang är förvånande kunnigt och visar att de tydligt har greppat människohandelsbrottet.
Ur TR-domen – läs och lär:
Människohandelsbrottet bygger på tre rekvisit; att en handelsåtgärd vidtagits med
hjälp av otillbörliga medel i ett utnyttjandesyfte, till exempel att exploatera någon för sexuella ändamål. Handelsåtgärder kan vara rekrytering och transport av människor. Att inhysa offren är också att anse som en handelsåtgärd.
Att gärningsmannen genom otillbörliga medel genomför en handelsåtgärd i
utnyttjandesyfte innebär att gärningsmannen genom att upprätta eller utnyttja ett
maktförhållande bemästrar offrets fria vilja och på så sätt förmår offret att underkasta sig åtgärden.
Vilseledande är ett av de otillbörliga medlen som uttryckligen anges som ett otillbörligt medel i människohandelsparagrafen. Ett exempel på vilseledande är att offret är införstått med att det rör sig om prostitution men blir lurad beträffande villkoren. Det krävs alltså inte drastiska åtgärder såsom att offret tvingas till en plats. Ett annat otillbörligt medel är utnyttjande av någons utsatta belägenhet,
Ett exempel på detta är när offret lever under svåra ekonomiska förhållanden, är särskilt skyddslös eller befinner sig i beroendeställning till gärningsmannen.
Genom att gärningsmannen skapar eller utnyttjar offrets
sårbara situation har offret inte något annat reellt val än att underkasta sig
utnyttjandet. Människohandelsbrottet tar alltså sikte på förfaranden där
gärningsmannen bemästrar offrets fria och verkliga vilja. Det måste råda ett
orsakssamband mellan de förfaranden genom vilka gärningsmannen uppnår maktförhållandet
och de handelsåtgärder som vidtas.
Sammanfattningsvis har X och Y skapat ett maktförhållande som typiskt sätt varit ägnat att försätta A och B i en sådan situation att de i slutändan skulle bli exploaterade för sexuella ändamål, vilket de sedan utnyttjat. Gärningarna kan inte bedömas som mindre grova.
HOVRÄTTENS DOM.
Hovrätten väljer trots att det framkommit att X och Y handlat ihop och även i samförstånd utnyttjat kvinnorna själva, att tolka deras handlingar åtskilda vilket är en förödande utgångspunkt för att förstå vad som hänt.
Som hovrätten tidigare redovisat är det inte styrkt att Y varit införstådd med det vilseledande om ekonomiska förmåner m.m. som föregick målsägandenas resa till Sverige.
I följande skrivning kan man fråga sig vad hovrätten menar.
Vad X ska dömas för har inte präglats av förslagenhet och han kan, som hovrätten nyss konstaterat, inte heller göras ansvarig för att koppleriet ska ha skett under människohandelsliknande former.
Kan inte X göras ansvarig för att brottet liknar människohandel, de gärningar han själv gjort sig skyldig till?
Men hovrätten fortsätter i samma märkliga förlåtande stil.
Även om utnyttjandet av målsägandena i mänsklig mening har varit hänsynslöst, vilket ligger i själva koppleribrottets natur, har det inte innefattat ett hänsynslöst utnyttjande i den mening som avses
Med följande resonemang väljer hovrätten att helt bortse från det vilseledande, den rädsla, uppgivenhet, utsatthet, och beroendeförhållande som A och B känt och istället utgår de ifrån att det råder en jämlik maktposition.
För att straffansvar för människohandel ska komma i fråga krävs nämligen att det ska ha uppstått ett maktförhållande mellan gärningsman och offer och att gärningsmannen, genom sina åtgärder, bemästrar offrets fria och verkliga vilja.
Hovrätten visar även med följande mening att de inte vet ens vad människohandelsbrottet innebär:
…/ inget / som ger stöd för att målsägandena inte skulle ha haft något annat val än att resa till Sverige.
Det har ingen betydelse om de rest frivilligt om de sedan i Sverige utsatts för människohandelsbrottet. Det här är en skrämmande och uppenbar okunskap. Det förefaller också som om hovrätten vill ursäkta sin dom när de konstaterar att den ena kvinnan faktiskt kunde engelska.
Det bör i det sammanhanget framhållas åtminstone att målsägande A trots allt måste ha talat och förstått en del engelska,
Varför väljer hovrätten att särskilt nämna detta? Menar hovrätten att det skulle göra någon avsevärd skillnad?
Och i nedanstående rader trollar hovrätten; där försvinner alla skillnader i makt mellan gärningsmännen och de utsatta kvinnorna.
För att straffansvar för människohandel ska komma i fråga krävs nämligen att det ska ha uppstått ett maktförhållande mellan gärningsman och offer och att gärningsmannen, genom sina åtgärder, bemästrar offrets fria och verkliga vilja.
Målsägandena har således, även om de tveklöst utnyttjats och behandlats på oacceptabelt sätt, haft ett verkligt och godtagbart alternativ till att underkasta sig gärningsmannens vilja, nämligen att ge sig i väg,
Med den här sättet att formulera sig försvinner hela A:s bakgrund som barnhemsbarn och lurad till prostitution i Tyskland liksom att A och B hotats, lurats, fruktat för sina liv och för att de skulle säljas som de varor de ansågs vara.
Det har enligt hovrättens mening inte uppstått något sådant maktförhållande mellangärningsman och offer
Så med ovanstående meningen ordnar en svensk domstol så att två unga rumänska kvinnor har samma makt och samma möjligheter som svenska domare har i sina liv, som om det vore en självklarhet.
Den sammanfattar två otroligt åtskilda världar i samma rättssal. Där hjälper nog ingen utbildning i människohandelsbrottet, där handlar det om brist på inlevelseförmåga. Det kan man inte utbilda sig till.
Hovrätten väljer också att två sina händer med följande skrivning som tydligt visar att svenska domstolar har hittat på en mellanväg, så de slipper döma för människohandelsbrottet genom att kalla det ”människohandelsliknande”.
Det koppleribrott X har gjort sig skyldig till har dock haft människohandelsliknande inslag och har inneburit ett hänsynslöst utnyttjande av målsägandena. Brottet är därför för hans del att bedöma som grovt koppleri.
Så faller tungt dagens domslut från Hovrätten över Skåne och Blekinge på två utsatta unga rumänska kvinnors kroppar.
Så till sist är det bara att konstatera följande: Kvinnorna A och B, som inte fick vara brottsoffer enligt Hovrättens ledamöter, får visserligen ett skadestånd, (rejält sänkt), men de får fortsätta sina liv utan att svenskt rättsväsende har gett dem upprättelse, en upprättelse som hade varit betydelsefull om för dem och för Sverige som ett land som säger sig ta det grova brottet trafficking till prostitution på allvar. I praktiken, i svenska domstolar, rycker man på axlarna åt det och tar gärningsmännens parti.
Antalet friande domar i våldtäktsmål har ökat.
Både SvD, DN, GP skriver om ett examensarbete från Stockholms universitet, där man har gått igenom alla 313 våldtäktsdomar som avkunnades 2010 i någon av landets tingsrätter och jämfört dem med tingsrättens våldtäktsdomar 2006.
Man fann då att 22 procent friades 2006 jämfört med 33 procent fyra år senare.
Det visar sig att tingsrätterna ofta hänvisar till våldtäktsdomarna som kom i juli (alltid innan semestertider) 2009 från HD. Det var väl väntat att det skulle bli så här?
Under tiden har alltså framför allt kvinnor och flickor offrats: gärningsmän släppts fria och brottsoffer inte fått någon upprättelse Då ska man ha i åtanke att det är många som inte ens anmäler, men utav de som anmäler läggs de flesta utredningar ner och utav de som ändå utreds går få till åtal. Nu frias alltså 1 av tre i rätten. Ett nålsöga som nu krympt ytterligare.
Det är en skam för Sverige att människors rättvisa offras med rättsväsendets högsta instans goda minne.
År 2009 kom alltså två uppmärksammade friande våldtäktsdomar från HD.
Enligt Johan Munck, Högsta domstolens dåvarande ordförande, skulle inte dessa domar få någon prejudicerade effekt alls. Det var inte alls så man skulle se dem. Hur kan ett justitieråd i HD uttala något så dumt?
Domarna var en klar signal om att nu minsann ska det inte räcka med att brottsoffrets berättelse är mer trovärdig än gärningsmannen. Då höjdes ribban, tumskruvarna drogs åt. På brottsoffret. Brottsoffret är fortfarande är den som utan problem ännu 2012 , får nagelfaras in i minsta detalj rörande tidigare sexuella erfarenheter och preferenser.
Till och med barn drabbas och de drabbas skoningslöst som nyligen framlagd rapport från Barnombudsmannen visade. Trots det räcker det inte med att brottsoffret är MER trovärdigt. Det slog domsluten fast 2009.
Att HD:s ordförande Munck då hävdade att de inte skulle få prejudicerande effekt vara bara ett uttryck för feghet. En oförmåga att stå för det beslut man fattat och för att det skulle få konsekvenser. Nu har det upprepat sig igen. Men nu är det justitierådet Göran Lambertz som fegar ut. Återkommer till det.
För vad har hänt efter 2009? Jo precis det som alla utom HD ”ville” inse, att allt färre fälls för våldtäkt.
Vill man undgå straff för ett brott , välj för all del brottet våldtäkt, och gör det i en relation. Buskvåldtäkter åker man dit för, om gärningsmannen hittas, men inomhus är det i stort sett riskfritt. Har gärningsmannen dessutom en långvarig relation med brottsoffret, då är risken obefintlig. Har gärningsmannen påbörjat sexuell handling och brottsoffret vill dra sig ur umgänget, så går inte det. Mannens önskemål gör först. Har en sagt ja, har en sagt ja till ALLT enligt det resonemang som domstolar för. Lagen är en sak, tillämpningen, det som händer i en rättssal en annan. Inte i lagen, men alltså i verkligheten, i rätten.
Vid de flesta andra brott, är det större risk att man åker dit. Men inte i våldtäktsbrottet.
Det har HD sett till, och domstolar runt om i Sverige var snabba på att ta till sig detta. Det har inte heller hört någon storm av protester från medias tyckare. ”Alla” verkar tro att riktiga våldtäkter är överfallsvåldtäkter, en uppfattning som mediala dramaturgin upprätthåller.
Hur många gånger det än omtjatas att våldtäkter oftast begås i någon form av relation, så återkommer det i diskussionen gång på gång. I media blir det stora rubriker om överfallsvåldtäkter. Det är inte fel, men det blir skevt för samtidigt sker våldtäkter i bostäder hela tiden. I tystnad.
Till exempel de där Hillegrenska ”etikettsbrotten”. De som bryter ner, som inympar rädsla och som effektivt tystar motstånd.
I en artikel i Dagens Juridik från sept 2009 av Lena Holmqvist lektor i straffrätt , Uppsala universitet dissekeras de två friande HD-domarna. Det står klart hur fullt utav fördomar som både HD och vårt rättsväsende är. Man förväntar sig att ett våldtäktsoffer ska bete sig på ett visst sätt ännu på 2000-talet. Trots allt som skrivits och berättats så lever denna fördom om det ideala våldtäktsoffret kvar.
Hon ska omedelbart slå larm, får absolut inte vara förvirrad och inte känna skuld. Hon ska ringa runt till vänner och bekanta och tala om att hon blivit våldtagen. Hon ska helst efter våldtäkten omedelbart ha tillkallat hjälp från grannar och kompisar. Även gärningsmannens kompisar alltså. Hon ska omedelbart polisanmäla, åka till läkare, klart och tydligt utan minsta tveksamhet tala om vad som hände. Inte ändra något. Hon ska helst vara juridiskt bevandrad själv så hon vet exakt vad som är våldtäkt.
Hon ska absolut helst ha vittnen eller foto på övergreppet. Hon får också självklart vara beredd på att privatlivet och det egna beteendet hudflängs i rätten som en självklarhet trots att det strider mot både svensk lags och lagens och mot EU:s avtals anda.
Hon ska ha ett ärbart förflutet och inte ”för lösaktig”, vara lagom berusad, lagom klädd, osv.
Ur Holmqvists artikel:
Hur förväntas våldtäktsoffer bete sig?
I den andra domen noterade HD att målsäganden i början inte själv använde ordet våldtäkt. Dessa exempel från domarna kan användas av en förundersökningsledare som vill säkerställa en fällande dom, men de visar även att det är mycket ett våldtäktsoffer ska tänka på efter att ha blivit utsatt för ett sexuellt övergrepp.
Även telefonsamtal och SMS kan vara av betydelse, så ring gärna runt till vänner och berätta. Att utredningen i det ena fallet inte plockat fram sådan påstådd kommunikation ter sig för en läsare som obegripligt.
Var befinner sig HD? På vilken planet? På Mars?
Sedan kom då den famösa friande domen 2010, i ett incestfall tillika sexuellt övergrepp på en minderårig. Även där friades den 49-åriga gärningsmannen, brottsoffrets pappa, och dennes advokat Peter Haglund var glad att hans klient blev friad, men tyckte trots att HD varit alltför vag i sina formuleringar och inte ”satt ned foten” tillräckligt.
-De borde slå fast att man inte kan döma en person enbart på en berättelse, sa han till TT.
Han tyckte att det är absolut nödvändigt att det finns vittnen i den här typen av mål.
-Om det inte finns bevisning så ska det inte gå att döma. Så här många övergrepp kan inte ske utan att någon märker det, sa han.
Att ett barn blir våldtaget är alltså något som inte kan ske i det fördolda och utan att någon kan ingripa enligt Haglund. Den här domen avkriminaliserade i princip övergrepp på både barn och vuxna i en relation. Där som de flesta sker. Det krävs alltså helst vittnen. Eller foto.
För några dagar sedan skrevs om friande dom där en flicka med aspbergers blivit utsatt för våldtäkt. Trots att hovrätten ansåg att flickan blivit utsatt för övergrepp så var inte hovrätten säkra på att mannen förstod att flickan inte ville.
Kan det sägas tydligare att Sveriges kvinnor och flickor anses som utgångspunkt sexuellt tillgängliga tills motsatsen bevisats. Observera bevisats i domstol.
Tyvärr har alltså många nu redan drabbats av dessa prejudicerande domar som dagens presenterade undersökning visar. Så tillbaka till Lambertz igen, som uttalar sig idag om kritiken att allt färre fälls för våldtäkt.
Justitierådet Lambertz är känd för sina ambitioner att lägga sig vin om att det ska vara extremt svårt att bli dömd och blir man dömd i sexualbrott så är man med största sannolikhet en av de ”oskyldigt dömda”. Denne tidigare JK tvår sina händer, med samma undfallande feghet som Munck gjorde 2009.
Han anser inte att HD ställt något generellt krav på stödbevisning i våldtäktsmål.
– Vad vi har sagt är att man måste ställa höga krav på bevisningen i mål om våldtäkt. Men den fria bevisprövningen finns kvar,
Ändå såg Lambertz sig tvungen att lägga till en bilaga till domen 2010, med följande innehåll
Att målsäganden framstår som mer trovärdig än den tilltalade är givetvis inte tillräckligt för en fällande dom. Det kan sammanhänga med att personen av något skäl är övertygad om att berätta sanningen fastän uppgifterna delvis har sin grund i inbillning, sammanblandning, suggestion, Särskilt noggrant bör domstolen beakta sådana omständigheter som kan tala för att målsägandens uppgifter är mindre tillförlitliga, exempelvis att det finns personliga motsättningar mellan målsäganden och den tilltalade, Också den frestelse som kan finnas för vissa målsägande att få skadestånd bör beaktas.
Är det konstigt med denna Högsta juridiska instans i Sverige och de värderingar de ger utryck för, att vi har så få fällande domar i våldtäktsbrottet var sig det är mot kvinnor eller barn? Är det inte mer konstigt att vi överhuvudtaget lyckas fälla någon våldtäktsman?
En friande våldtäktsdom upprör Asperger-förbundet. En artikel i SvD. ”Friande dom upprör Aspberger-förbund” tar upp denna reaktion.
I en krönika i DN omskrivs ett alldeles hårresande domslut från en hovrätt. Det handlar om en våldtäkt av en flicka med aspberger på rymmen från en ungdomspsykiatrisk klinik. Gärningsmannen, en 19-åring, fälldes i tingsrätten men friades i hovrätten. En anser att han inte förstod att flickan inte ville och därför var flickan tillgänglig enligt rätten.
I tingsrätten dominerar nämndemän och senaste tiden har det riktats kritik mot just dessa. I hovrätten dominerar domare. Men den här huvudlösa friande domen visar att det inte handlar om juridisk ”kompetens” utan om domares värderingar och kvinnosyn. Det handlar om kunskap om kön och makt.
Av någon anledning har kritiken mot domarkåren uteblivit helt i diskussionen om nämndemännen och huruvida de är lämpliga att delta i domstolar.
Hur ser domare på våldtäktsbrottet? Vad händer i rätten.
I ett inslag i Barnen i radion beskrivs ur en tonåring som blivit våldtagen som upplevde rättegången som att förlora sin tonårstid. Domare saknar barnkunskap och kunskap om hur övergrepp och våldtäkt påverkar kvinnor och flickor i rättssalen.
I GP skriver åklagare Thomas Ahlstrand en debattartikel där han pekar på en utveckling som skett i domstolarna under senare år.
I fyra punkter visar Ahlstrand vad som har hänt.
Fyra idéer ligger bakom
Det beror på fyra idéer som, utan lagstiftning eller egentlig debatt, fått fotfäste bland inflytelserika jurister.
–Den första idén är tanken att domstolarna ska inte söka sanningen, bara det som är bevisat. En i sig sund tanke som till överdrift leder till idén om rättegångar som spel, som tävlingar, som teater.
-Den andra tanken, som är en överdriven misstolkning av en princip från Europadomstolen för mänskliga rättigheter, är att det spelar ingen roll vad den misstänkte säger, om han ljuger eller ljugit, eller bara tigit sig i genom en polisutredning och rättegång; det är vad han säger sista gången, i rättegången när han vet vad alla andra har sagt och känner till all bevisning som finns, som räknas.
–Den tredje tanken är att det spelar ingen roll hur många bevis för en misstänkts skuld som finns; de får inte vägas samman till ett helt.
–Den fjärde idén är att åklagaren inte bara har bevisbördan för vad som hänt i yttre mening, utan även vad som hänt inne i den misstänkte personens huvud.
Meningen allra först är intressant och avgörande för vad som tas upp i de fyra punkterna
”Det beror på fyra idéer som, utan lagstiftning eller egentlig debatt, fått fotfäste bland inflytelserika jurister”
Det här visar på den juridiska drift som pågår, som man ständigt måste uppmärksamma.
En juridisk drift är alltså att en lagtext under årens gång kommer att, utan att texten ändras, få en annan innebörd än den ursprungligen skulle ha. Det kan också vara att domstolar väljer att tolka lagen på ett annat sätt än vad som var tänkt, som till exemplet skedde vid då av kvinnofridslagen instiftades då domstolar vägrade att ta till sig den. Den här juridiska driften sker utan att det kommer upp till allmän kännedom, det bara sker i ”väggarna.”
Domare låter sig påverkas av en sorts allmän inställning kollegor emellan utan att ta ställning själva till om det är rätt eller inte. Det är i sådana här lägen det är oerhört viktigt att inte ha för konforma grupper. Ju mer lik en grupp är i desto större risk att sådant här händer. Finns det dessutom en egen värdering som understödjer denna drift, så är det desto enklare att falla för den.
Flera uppmärksammade domar den senaste tiden har varit tydligt påverkade av både värderingar och en sorts överdriven nit – som en utgångspunkt – att fria den åtalade.
Ett exempel på det är en dom som kom ifrån Hovrätten över Skåne och Blekinge förra veckan, som friade en man som fällts i tingsrätten för bl a barnvåldtäkt. Vad skrev då hovrätten? Här följer fem utav de argumentationer och slutsatser som hovrätten skriver i sin dom och reflektioner över dessa.
1.
Hovrätten skriver att barnen inte reagerat på det sätt som barn som utsätts för övergrepp ska.
Samtidigt kan konstateras att de uppgifter hon sammantaget lämnat om denna händelse inte innebär att de sexuella handlingarna har beskrivits särskilt detaljerat. Hon har inte heller berättat om några egna reaktioner eller intryck som gör att berättelsen i det hänseendet kan beskrivas som särskilt levande.
Däremot saknas även här i stor utsträckning detaljer om de sexuella handlingarna, både vad gäller hur dessa gått till och inte minst hur målsägande A upplevt saken av dem har heller, enligt vad som framkommit, visat några känslomässiga reaktioner inför …/
Barnen beter sig uppenbarligen inte som domarna har förväntat sig och då är det barnen som ska anpassa sig till det och inte tvärtom.
2.
Hovrätten anser också att barnet /en haft en avsikt att avsluta sin mammans förhållande med den misstänkte mannen och att det varit ett skäl till att de hittat på.
Målsägandena förefaller inte ha varit nöjda med att deras moder valt att fortsätta förhållandet med honom, t.ex. när han kom tillbaka från behandlingen.
Med detta vill hovrätten alltså tala om att barnen skulle varit både beräknande och planerande nog att kunna använda ”våldtäktsvapnet” i sina planer. Med andra ord att deras berättelse skulle tyda på en förslagenhet snarare än att de utsatts för övergrepp.
3.
Hovrätten skriver vidare att det är negativt att flickorna talat med varandra och med kamrater om det inträffade.
Värdet av detta hade emellertid varit större om det hade rört sig om två målsägande som inte hade talat med varandra och även i övrigt kunde anses vara oberoende av varandra. I detta fall framgår det av målsägandenas berättelser att de två hade talat med varandra och det redan innan målsägande B talade med sin mamma
Barnen är syskon och – barn. Skulle de inte få tala med varandra? Hur verklighetsförankrat är hovrättens resonemang här egentligen? Ska det ligga barn i fatet att de är syskon? Tydligen anser domarna i hovrätten det.
4.
Hovrätten skriver vidare:
I förevarande mål finns det ingen händelse som någon av de två målsägandena har kunnat ange någon mer exakt tidpunkt för. ………. Detta är således ett exempel där en mer exakt tidsangivelse hade gjort det möjligt att kontrollera uppgifternas riktighet gentemot yttre förhållanden.
Barn har andra tidsperspektiv, det verkar hovrätten inte ägna en tanke åt. Det är knappast något ovanligt att barn har svårt att ange exakt när övergrepp sker. Ska inte en domstol ha bättre kunskap än så när det gäller övergrepp på barn?
5.
Dessutom ägnar sig hovrätten åt ett upphävande av trovärdigheten hos detta syskonpar genom att en annan flicka i deras närhet verkar ha hittat på övergrepp, enligt hovrätten.
Efter kontroll gjorde åklagaren bedömningen att målsägande C:s uppgifter inte kunde stämma och att hennes påståenden om sexuella övergrepp således inte var riktiga. Detta innebär givetvis inte att även målsägande
A och B behöver ha lämnat oriktiga uppgifter. Däremot innebär det att en person – som särskilt målsägande A känner väl, som är ungefär jämnårig med målsägande A och B och som de uppenbarligen har diskuterat sexuella övergrepp med – har varit kapabel att lämnat oriktiga påståenden om sexuella övergrepp.
Längre fram i domen i domskälen återkommer detta:
Vid bedömningen av om de enskilda uppgifterna är korrekta måste vägas in att en någorlunda jämnårig bekant till dem, som de umgåtts och samtalat med, har lämnat uppgifter om sexuella övergrepp som vid en närmare granskning visat sig vara oriktiga och påhittade.
Trots att de skriver att det inte ska ha betydelse, väljer hovrätten själva att återkomma till det i domskälen som något som har en avgörande betydelse för utfallet. Den här domen är skriven på ett sätt som visar på dålig kunskap om barns reaktioner på övergrepp . Detta både när det gäller hur barn berättar, hur de beter sig och vilka syften som hovrätten väljer att anse att så unga barn kan ha med att berätta om övergrepp. Domen säger något om både värderingar och juridisk drift eftersom den går att se i ett sammanhang med andra liknande domar.
Det finns en rad märkliga domar sista tiden som gör att de här i fyra punkterna i debattartikeln borde väcka till besinning över vad som håller på att hända. Det är inte endast när det gäller övergrepp på barn utan överhuvudtaget. Men barn lider dubbelt utav de här kraven eftersom domstolsväsendet i så hög utsträckning är en domstol för starka människor.
Oftast synonymt med vuxna och män.
Några fall har tagits upp här i tidigare inlägg: den friande våldtäktsdomen mot en flicka med aspbergers och det svårbegripliga resonemang rätten förde i det fallet, de två männen som friades för människohandelsbrottet där rättens åsikt var att det inte förelåg något maktförhållande trots hot, tvång, utnyttjande av utsatt ställning i annat land och kvinnornas bakgrundshistoria. Den friande domen mot en familjeklan som utnyttjat ett barn. Den skrämande friande domen mot den handikappade flickan i Malmö. Den friande domen i BDSM-målet, där målsägandes berättelse ignorerades helt trots att det var misshandel. Rätten valde att se misshandeln som frivillig, viket kan få förödande konsekvenser eftersom det i stort sett alltid är ett enkönat begrepp, där unga kvinnor blir slagna och män slår, precis som i samhället i övrigt. Givetvis finns också HD:s friande domar som sätter en agenda som är obehaglig för alla som råkar befinna sig på fel plats som tex domen om samurajmannen, som ansågs för berusad för att fällas för försök till mord. Madeleine Leijonhufvud har skrivit en debattartikel om fallet i. Den domen skakar nog om de flesta. Plötsligt är man inte säker på att det är mordförsök att hugga en människa till döds ens. HD har som bekant även andra märkliga friande domar i våldtäktsmål.
Sammantaget är den här debattartikeln oerhört viktig.
Det kan inte vara meningen att Sverige ska ha ett rättsväsende som lever sitt eget liv vid sidan av samhället. Om ett lands rättsväsende inte är till för att skydda medborgarna utan istället väljer att genom tolkningar av redan fattade lagar skapa ett juridiskt extraterritoriellt land, så har landet Sverige plötsligt inget rättsväsende. Vad ska då medborgare i ett sådant land göra för att få rättvisa?
Borås tingsrätt har friat de vuxna åtalade i målet som handlar om andeutdrivningen på en flicka: ”Åtalade för andeutdrivning frias”.
Rätten anser att den enda bevisningen som finns är flickan. De lägger också, som vanligt är i svenska domstolar all bevisning på ett barn. Barnet får ensamt uppbära allt ansvar för att svenskt rättsväsende ska skipa rättvisa.
I ett tidigare inlägg om en 14 årig serbisk flicka valde rätten samma utgångspunkt som behandlas tidigare.
I ett annat åtal där två barn, syskon, utsatts för övergrepp så räckte det inte ens med två barns berättelser eftersom det ansågs bl a som en nackdel att syskonen talat med varandra om övergreppen, se tidigare.
Man kan konstatera att när rätten har den utgångspunkten att ett barn ensam ska ta hela bevisbördan så letar de också särskilt noga efter för gärningsmännen förmildrande omständigheter.
En formulering som återges i media är följande:
Tingsrätten vill även avslutningsvis i detta fastslå att det inte torde vara straffbart att uppträda på ett kränkande eller otrevligt sätt gentemot ett barn i familjen
Varför skriver rätten så här? Vad vill de ha sagt egentligen med det? Vill de härmed normalisera att barn kan kränkas?
I domen från tingsrätten står också följande :
Av förhören med henne framgår också att hon, i vart fall sedan flytten till familjehemmet, på internet letat upp och tittat på videoinspelningar (You Tube) från olika religiösa sammankomster och, troligen, andeutdrivningar. Det framstår som oklart i vilken utsträckning detta eventuellt påverkat hennes berättelser men bara förekomsten av detta faktum gör att en viss försiktighet måste iakttas när det gäller att bedöma hennes trovärdighet.
En anser alltså att dels ska en tonåring idag inte göra som andra tonåringar, spendera tid på nätet, dels att flickans sätt att söka information läggs henne till last. Att ett barn som utsatts för någon typ av övergrepp försöker få grepp, förståelse och bekräftelse om vad som hänt är inget konstigt eller avvikande. Ett övergrepp behöver bearbetas av ett barn på olika sätt. Det är snarare normalt. Ett sätt är att söka information om just det barnet utsatts för. Det är inget märkligt i sig.
Men rätten VÄLJER att lägga det till last för barnet. Det är en värdering som grundar sig på okunskap om barn som utsätts för övergrepp. Barn ringer till BRIS för att de vill ha hjälp att förstå. Inte för att de ska få idéer som de sedan illvilligt vill sprida.
I domslutet står också:
En annan sak som påverkar detta är att hon inte berättat om händelserna förrän ganska lång tid efter det att dessa skall ha inträffat.
Att det dröjer innan ett barn känner sig tryggt nog att berätta är inget konstigt alls. Det kan dröja 30 år i vissa fall, vissa berättar aldrig. Det har inget med sanningshalten att göra. Rätten glömmer återigen att det är ett barn det handlar om.
Vidare:
När det gäller minderåriga torde dessa i allmänhet följa sina föräldrars val av religion eller religionsutövning utan att detta kan anses som ett straffbart utövande av makt eller tvång gentemot den minderårige.
Här handlar det om andeutdrivning av ett barn. Återigen; vad menar rätten?
Är det ok att anse att vuxna är besatta? Att utöva våld och förtryck? Om inte, är det då ok att göra det mot barn? Det är skrämmande att en svensk domstol anser att exorcism är att utöva religionsfrihet gentemot ett barn. Det är just en sådana här grumliga resonemang som skapar olika typer av motsättningar i ett samhälle. Det här kan komma att bli problem framöver. Rätten reder inte ut detta ställningstagande på ett förtroendefullt sätt.
Rätten späder däremot på med en brasklapp, som snarare förvirrar mer:
Det kan också erinras om att utövandet av olika former av andeutdrivning eller exorcism inte torde vara sällsynt varken inom frikyrkorörelsen i Sverige eller inom den katolska kyrkan internationellt.
Om barnet skriver rätten:
Hennes berättelser har varit spontana, mycket inlevelserika och i huvudsak likartade.
Och:
I huvudsak finner tingsrätten dock att /barnet/ lämnat en trovärdig berättelse. Hon har emellertid inte för någon berättat om det hon skulle ha varit utsatt för och inte heller har sådant iakttagits av någon utomstående
Återigen måste tingsrätten betona att ett barns svårigheter att tala om en omskakande upplevelse i en familj ska läggas barnet till last.
Inte de händelser hon har varit med om och att dessa kan vara traumatiserande i sig. Flickan har också gått ner i vikt som en följd av att hon inte fått mat pga av sin ”besatthet”.
Det skriver rätten följande om:
…framgår också att /barnet/ under denna tid i vart fall inte haft ett för lågt BMI utan inledningsvis varit överviktig.
Detta skulle kunnat ses som ett indicie på att det flickan berättar är sant. Istället väljer rätten att bortförklara det med att det är normalt och hon var ju överviktig. Klart att hon vill banta hon är ju tjock, verkar rätten tro.
Borås tingsrätt söker snarare i denna dom efter för gärningspersonerna förmildrande omständigheter än att verkligen gå till botten med vad som hänt. De väljer istället för att se samband och orsak – verkan, att se olika händelser isolerat från varandra.
Det här domslutet följer tyvärr samma mönster som tidigare: man lägger stort ansvar på ett barn, en har dålig barnkunskap, en tolkar händelser som enskilda istället för sammanlagda. Framför allt förstår en inte hur ett barn kan vara i beroendeställning även efter att övergreppen avslutats. Då hjälper det alltså inte ens att hon anses trovärdig när hon väl berättar. Det är tråkigt att barn har så lite rätt att bli hörda som barn och inte som små vuxna i svenskt rättsväsende. Domen överklagas enligt uppgifter i media.
I DN skrivs en artikelserie om övergrepp på barn och idag skrivs om en genomgång om hur straffen som utdöms efter brottet sexköp mot barn fortfarande är skrämmande låga: ”Sexköp av barn leder sällan till fängelse”.
Av 542 anmälningar totalt i landet finns 26 domar från samma tidperiod. Fyra av dem med fängelse som påföljd – medan fem gärningsmän klarat sig med endast strafföreläggande. Däremellan förekommer påföljderna villkorlig dom, skyddstillsyn och böter.
Det är ett otroligt viktigt tema eftersom det drabbar de allra mest sårbara i vårt samhälle och är det allra värsta utnyttjandet som sker mot barn: att man betalar för deras kroppar. Prostitution är till sitt väsen ett behov av makt och kontroll av andra. När det sker mot barn och minderåriga så förstärkts skillnaderna ytterligare mellan gärningsman och offret.
De män som köper är helt upptagna av att förklara för sig att det hela handlar om fri vilja och att ingen blir ”skadad” , att de som säljer sina kroppar gör det för pengar.
”Betalar inte jag gör någon annan det” är också ett argument som dessa män använder. Och betalar de har de rätt att göra vad som helst. Betalningen täcker uppkomna skador.
Det ligger alltid i prostitutionen natur: den som betalar bestämmer allt. Det gällde på 1800talet – det gäller idag.
Men idag hjälper nätet till att träffa likasinnade och få en normalisering av de egna handlingarna. Man träffas i dessa imaginära herrklubbar. ”Välkommen till din sexköpsoskuld som det utrycks.” när nya torskar söker sig dit och berättar om vad de gjort. Andra finner stöd för att begå övergrepp. Bilder och recensioner utbytts. Allt handlar om rätten för män att köpa kroppar, aldrig vilka.
Eller hur de en köper mår av behandlingen. De var kroppar en köper existerar inte som människor utan bara just som kroppar. En köper en ”tjänst”. Att det innebär en kropp och ett medvetande hos en annan individ är tabu att nämna. Liksom ordet prostitution.
Det går en tunn linje mellan våldtäkt och att betala för en kropp. Betalningen kan också komma efter en genomförd våldtäkt.
Det förekommer vid övergrepp på barn att de ”mutas” med gåvor. Det är ett sätt att vänja barnet vid att sexualitet är en fråga om att ge sin kropp mot en gåva eller ersättning, Det blir en skola i prostitution.
Undanflykterna vid åtal och i domstolen är många. Några exempel:
”Jag visste inte att det var prostitution, jag trodde det var vanligt samlag”
Att det är en stor en åldersskillnad, ibland på 50 år, verkar inte spela någon roll.
”Jag visste inte att hon var så ung.”
Men han har inte brytt sig heller om att försäkra sig om hur det ligger till.
”Det har bara hänt en gång”
Vilket är givetvis ovidkommande oavsett om det är sant eller inte, men det kan påverka, mer eller mindre omedvetet, domstolar idag.
”Det var hon som ville, jag ville egentligen inte.”
Det var hon , ibland ett barn på 14 eller yngre som förledde den vuxne mannen. Eller så spelar förövaren på sympatin hos rätten.
”Jag ångrar mig så”.
”Vad ska hända med mitt jobb nu”
”Mitt liv är förstört”
Gärningsmän har fått mildare dom för att de förlorat jobbet.
Det säger en del om domstolars värderingar när de tar hänsyn till förövarens offermentalitet. Den åtalade kan t om få sympati i rätten om han börjar gråta – lagom. Är han tillräckligt ångerfull så händer ibland det omvända – förövaren blir ett offer. Om han ber om ursäkt kan tex domstolar ömka honom. Sådant händer i sexualbrottsrelaterad brottslighet. Skulle det kunna hända i narkotikarelaterad brottslighet. Rån? Misshandel?
Vem tar hänsyn till offrets framtid? Vem tar hänsyn till en förstörd barndom? Framtida problem att få och sköta ett jobb? Vem tar hänsyn till framtida problem att lita på människor? Vem tar hänsyn till risken att falla tillbaka i prostitution för att döva skammen och för att man anser att man inte är värd något bättre?
Eller – är det själva tanken, att få på det sättet få tillgång till framtida kvinnor i prostitution? Som om samhällets, utan att veta om det, alltid ska försäkra sig om att ha en kader av redan fallna kvinnor att kunna gå till – när män anses behöva det?
Vårt samhälle har en tendens att ömka gärningsmän som gråter ut. Det ligger som ett osynligt raster över den mediala berättelsen. Gärningsmän skriver t o m böcker om hur dåligt DE mår och att det är en orsak till att de utnyttjat svagare grupper sexuellt. Det är det inte: Det är och förblir en värdering hur man utnyttjar andra sexuellt.
Men detta uppträder gång på gång i media, misstänkta och dömda får ge sin syn på händelser. Oemotsagt. Vem ska säga emot dem?
Så våra domstolar är en spegelbild av vårt samhälle – för detta synsätt att gärningsmän är offer när de begår övergrepp finns även i vårt rättsväsende. Men våra domstolar ska vara en garant för ALLAS lika värde och ha större krav på sig än att tillåta ömkande av gärningsmän. Det är skillnaden.
Det här förskjutandet av offer och förövare gäller inte endast vid köp av sexuell handling av barn.
Det finns även vid våldtäktsåtal både mot barn och vuxna, kvinnomisshandelsåtal och vid prostitutionsrelaterad brottslighet. Förekommer betalning träder dessutom ett urgammalt synsätt in – något händer i de mentala rättsliga kulisserna.
Det osynliga rastret läggs över igen- århundraden av maktens rätt att tolka vad som skett. Rätten ursäktar gärningsmän om det finns pengar inblandat. Detta är ett mönster som har så gamla anor att vi spårar det långt tillbaka till medeltidens rättsväsende, att kvinnan eller flickan var medskyldiga vid våldtäkt. En kvinna eller flicka som blivit våldtagen var ofta en hårsmån från att dömas själv för hor särskilt om hon var fel offer och betett sig fel. Fel enligt de män som tolkade verkligheten.
Har mycket har ändrats egentligen? När man friar samtliga våldtäktsmän när en 14-årig flicka blir våldtagen? Eller när rätten väljer att lyssna mer på en vuxen man än ett barn? Har vi kommit så mycket längre från medeltidens synsätt på skuld i sexualbrott?
Vårt samhälle ser annorlunda ut, vi använder andra ord, vi tror vi har ett modernt synsätt på könen. Men ordet hora i samhällets vokabulär lever kvar som en kollektiv skuld på offret.
Vid just sexualbrott sker alltför ofta en snabb mental transport tillbaka i århundradena -skuld och mäns sexuella rätt blir plötsligt ibland skrämmande lika idag 2012 som på medeltiden.
I en debattartikel i SvD skriver BRIS generalsekreterare Kattis Ahlström om HD-domen som gav lärare rätten att bruka våld mot elever; ”Våld mot barn kan aldrig accepteras”. Det är bara ett i raden av barnfientligt agerande från Sveriges högsta juridiska instans.
Efter att ha avkriminaliserat övergrepp på barn så väljer dessa höga jurister att smygvägen införa aga i skolan igen. Mår stökiga barn bättre av att man kränker dem? Vilka förebilder är dessa lärare? Är nästa steg att införa husaga? För varför ska barn behandlas sämre? Varför åtnjuter just de minst skydd i samhället på sin dagliga arbetsplats? Den som är stökig ska bemötas med lugn – inte med hets och våld. Vuxenvärlden ska bygga ner konflikter – inte bygga upp dem! Vuxna ska vissa att våld är fel – inte normalisera våld.
Barnaga, barnövergrepp och brott ”på fyllan” har nu klarats av HD.
Nu har de valt att ”titta på frågan ” om animerad barnporr trots att lagen är tydlig – barn ska skyddas som grupp mot sexualisering i alla former. De valde däremot att INTE ta upp fallet med den våldtagna och sålda 14-åriga flickan i Malmö Hon fick inte de höga juristerna i HD att engagera sig. Hon blev utan upprättelse.
HD är kanske barns värsta mardröm. De visar vägen till ett samhället där barn i praktiken inte har någon rätt till ett liv utan övergrepp och kränkningar.
De har även visat vägen med två friande domar i våldtäktsmål som fått till följd ännu färre fällande domar än innan. Så som vanligt hänger kvinnor och barns rättigheter ihop. Inskränks de enas rätt – så inskränks de andras. Kvar står ett maskuliniserat samhälle. Så vem vågar granska HD?
Samma dag som avgörandet som friar för våld mot barn kommer den dom från Borås tingsrätt där en man fälls för att ha misshandlat en pojke på en skola genom att ta strypgrepp på honom och trycka upp honom mot en vägg.
”Borås tingsrätt anser det vara särskilt allvarligt att tolvåringen blivit attackerad när han var i skolan”
HD ser uppenbarligen inte det som särskilt allvarligt att barn attackeras i skolan. Hur länge dröjer det till HD-domen om lärares rätt att ger avtryck i tingsrätter så att ställningstagandet att barn ska vara skyddade i skolan försvinner från domslut?
Inlägget har utsatts för en rad intrångsförsök sedan det publicerades. Eftersom det inträffat just nu finns det anledning att tro att slutet på inlägget, liksom det som skrevs i kommentarerna, upplevs av någon/några som något negativt./
Nya siffror har kommit från BRÅ om brottsstatistik. Bland alla dessa siffror tar media att ta upp att kvinnor som misshandlar har ökat under en tioårsperiod med 83 %. Med rubriker som ”Fler kvinnor fälls för misshandel”. Har en tröttnat på att ta upp mäns våld mot kvinnor så en måste leta upp andra siffror. Artiklarna har dock samma källa som sprids överallt i media. Om detta handlar kommenteringen som alltså upplevdes, av någon eller några, som obekvämt.
Vad har hänt under denna tioårsperioden? En forskare vid Kriminalvården tror inte att det är fler kvinnor som misshandlar utan att samhällen nu likställer våldet oavsett om en kvinna eller man har slagit. Gör en? Och varför?
Vad som har hänt är troligen att maktbegreppet mer och mer uteslutits från samhällsanalysen. Det har organiserats en allt mer aggressiv mansrättsaktivism som har drivit en agenda under lång tid att det är männen förtrycks i samhället. För hur ser det då ut med jämställdheten annars utanför den ensidiga mediadramaturgin?
Ett litet axplock:
Kvinnor tar fortfarande ut 80 % av föräldraledigheten dvs de får en svagare ställning på arbetsmarknaden.
Kvinnor har fortfarande mindre pengar att röra sig med.
Kvinnor tar fortfarande hand om hushållsarbetet, dvs är hushållerskor åt män.
Män dominerar fortfarande kulturutbudet inom tex musikbranschen.
Män dominerar finansvärlden som blivit allt viktigare i samhället, i politiken och i media
Män dominerar fortfarande stort politiska skeenden utan att kvinnor överhuvudtaget nämns.
Kvinnliga politiker döms fortfarande för sitt privatliv, medan män döms för sin politik.
Kvinnor får i mycket mindre utsträckning sina skador i arbetslivet klassade som arbetsskador.
etc
Jämställdheten går inte framåt, i Sverige går den bakåt. Sverige sjunker i världsrankingen (gender gap index).
Media subjektifierar kvinnan när kvinnor begår brott, eller misstänks för det. (En rättar aldrig misstag i efterhand här.) Aktivformen används då i stora rubriken: kvinna slog, kvinna knivhögg. Däremot väljer media numera att objektifiera män som begår alla dessa våldsbrott vi läser om flera gånger dagligen: kvinna våldtogs, kvinna mördades, osv.
Mannen försvinner. Vad händer då med oss, hur styr det vårt medvetande om verkligheten? Det har varit en utveckling som, om man ser efter, synts tydligt. Nu är inte media drivande men media är en del av ett skeende där kvinnors skuld ska uppmärksammas. Men det sker utan maktanalys och utan att sätta det i samband med att jämställdheten går bakåt, snarare än framåt.
Vi har domare som anser att lite kvinnomisshandel inte är en stor sak; i mer patriarkala länder hade det inte varit något att lyfta på ögonen åt. Anledningen till att vi överhuvudtaget gör en domstolsprocess av det är alltså att vi har fel synsätt.
Denne domare och andra med samma kvinnosyn har dömt decennier och fått luft under vingarna de senaste tio åren på grund av det hårdnande klimatet mot kvinnor på nätet från den mer och mer organiserade mansrättsaktivismen. Bland dessa finns också andra jurister, poliser, journalister och läkare.
Vi har åklagare som anser att våldtäkt är ett etikettsbrott som dessutom anser att den åsikten delas av många inom rättsväsendet.
Vi har undersökningar om poliser som anser att kvinnor är medskyldiga, de provocerar, till kvinnomisshandel.
Vi har alla dessa kvinnor som drabbas av att fråntas vårdnaden sina barn, denna farsot som det är alldeles tyst om. Kvinnor och barn som inte blir trodda. Barn som ljuger och kvinnor som har borderline eller någon annan lämplig psykologisk diagnos som påklistras dem i 2000-talet nedvärderande omdömen om kvinnor från män på nätet.
I detta hårdnande klimat mot kvinnor så kommer man mer och mer att bortse från den nödvändiga maktanalysen i utredningar i domstolsförhandlingar och i media.
Politiken har också mer och mer präglats av att man bortser från att ge männen någon skuld vare sig det gäller prostitution-trafficking, eller männen som slår. Skulden läggs på de andra, på de män som förser svenskar med kroppar, på kvinnorna att de ska skydda sig och att de ska flytta och starta nya liv. Männen och maktanalysen försvinner alltså även där.
För att åskådliggöra hur kan det kan gå till i rättsväsendet när kvinnor som nu döms för misshandel så tas ett exempel från en färsk dom som igår från Gävle Tingsrätt ; ”Slog maken med stekpanna”.
Händelseförloppet är tydligt och klarlagt. Inte heller tvekar tingsrätten om detta: kvinnan blev väckt, hon tvingades till att lyda maken, en kattunge skrek och låg sedan blodig och livlös utanför huset där kvinnan gömde sig och mannen hotade att göra samma med valparna som fanns inne hos kvinnan. Hon fick panik för sina djur och tog det enda hon hade en tillgång til i en hast, utestekpanna, hon slog först en gång, men mannen verkade inte påverkas, så slog hon en gång till. HON ringde sedan polis.
Kvinnan döms till 14 månaders fängelse och får betala skadestånd till mannen. Hans hot mot henne med en krossad ruta, hans misshandel av en försvarslös liten kattunge och hotet att göra samma med andra djur ledde inte till något. Det stod honom tydligen fritt att göra så. Han får alltså t o m skadestånd.
I domen har tingsrätten skrivit följande (kvinnan=M , mannen = K)
Det kan konstateras att M, med hänsyn till vad som föregått Ks uttalande om att han skulle göra illa hundarna, haft fog för att uppfatta situationen som att det fanns en reell risk för att han skulle förverkligasitt hot. Därmed var det befogat för henne att ta till visst våld för att förhindra att så skulle ske när det första slaget utdelades
De skriver också hur hon skulle ha betet sig i denna panikartade situation
Eftersom det framkommit att K har problem att röra sig och dessutom enligt M berättelse var höggradigt berusad vid tillfället hade ett försök från hans sida att göra verklighet av hotet om våld mot hundarna med all sannolikhet lätt kunnat avstyras genom en knuff, putt eller eventuellt ett slag utan tillhygge.
Trots att det första slaget inte bekom mannen skulle hon , enligt tingsrättens ledamöter, istället ha ”puttat” honom. Puttat honom? Hur då?
Hon ska också dömas inte för de skador som uppkommit utan för vad som kunde ha hänt.
Hon döms alltså inte endast för vad hon gjorde utan för vad hon kunde ha gjort.
Att skadorna blivit så pass lindriga förefaller närmast bero på att slagen av vad som får betecknas som en lycklig tillfällighet…
Har vi sett en sådan våldtäktsdom en någon gång? Att en man döms för att han kunde ha våldtagit?
Lite längre ner i domen står även att kvinnan är en kvinna som förtjänade att bli dömd, fast TR uttrycker det inte så men man förstår att det var lätt att döma henne, hon var inte mycket värd i deras ögon.
Av frivårdens yttrande framgår att M lever under socialt oordnade förhållanden avseende bostad och ekonomi. Frivården har bedömt risken för återfall i brott som medel och ansett att ett behov av övervakning finns, men då M inte varit intresserad av några insatser som ryms inom ramen för en kriminalvårdspåföljd inte lämnat något förslag i påföljdsfrågan
Men andra ord; kanske hon kanske återfallet med stekpannevåldet resonerar tingsrätten. Denna kvinna som lever, också enligt samma tingsrätt, alldeles för oordnat för att få försvara sig.
Den här domen är bara ett exempel på hur en kvinna kan bli fälld för misshandel. Ingen hänsyn tas till vad som hände innan eller att mannen uppträtt hotfull. En man som kan slå och skada kattungar.
Nu vet en mer och mer om att husdjur används i relationer för att komma åt och kontrollera kvinnor. Män som slår och förtycker vet att detta är det bästa sättet att få en kvinna medgörlig och att få fram sin vilja. Eller att bara helt enkelt få visa sin makt. De flesta gör allt för sina djur, det är t o m ofta värre att djuren skadas och misshandlas än för kvinnan att själv bli misshandlad.
Jag efterlyser en undersökning av hur maktanalysen mer och mer har kommit att urholkats och slutligen verkar ha försvunnit:
-från rättsväsendet,
-från den allmänna debatten
och:
-hur den aggressiva svenska delen av Men´s Right Movement har påverkat denna utveckling.
(Detta sistnämna liksom om ställa frågan om den statistik media tagit upp är planterad är tydligen mycket så obekvämt för vissa att de hackar bloggägares datorer.)
Nu har även Hovrätten för Västra Sverige kommit med domen rörande de vuxna personerna som köpte en minderårig serbisk flicka som en hustru till en förståndshandikappad 26-åring. TR-domen avhandlas i ett tidigare inlägg daterar 30 jan 2012.
Hovrätten friar precis som tingsrätten. Trots att flickan uppenbart är rädd tar man inte hänsyn till det, trots att flickan är minderårig, trots att flickan kommer från ett sammanhang där en flicka är ännu mindre värd än i Sverige, trots att flickan är ensam mot en rad vuxna som håller ihop.
Trots att flickan genomgått två aborter så frias alltså samtliga inblandade.
Det finns anledning att upprepa några rader igen från det tidigare inlägget.
Barn förutsätts i rättssalar vara små vuxna. Små starka vuxna kan nu tilläggas.
Barn förutsätts ha samma makt, samma mentala styrka och samma möjlighet att välja sitt liv som starka vuxna. Det gäller även 14-åriga flickor från ett extremt patriarkalt samhälle. Så illa fungerar vårt rättsväsende idag. Uppenbarligen är det fritt fram att hämta hit 14-åriga flickor för att vara älskarinnor. Flickorna klarar inte de svenska rättsprocesserna ändå.
Vad är det som händer i Sverige när barn inte har en chans att få upprättelse? Det är hög tid att syna domstolarnas sätt att behandla barn. Utgår domarna från sin egen upphöjda situation när dömer och bedömer?
Barn har rätt till sina liv och att inte kränkas av andra människor eller av svenska domstolar.
Två av dem fem ledamöterna vill fälla. De övriga tre borde fundera över sin barnkunskap och om de ska ha med barn att göra framöver.
DOM FRÅN HOVRÄTTEN FÖR VÄSTRA SVERIGE.
Texten från domen återges med kursiv stil.
I domen upprepas omständigheterna som återgavs i TR-domen:
-Fadern i familjen hade skickat pengar till flickans pappa i ”välgörenhetssyfte”.
-Alla i familjen har intygat att flickan haft det i bra i Sverige.
-Antingen säger de att de inte vetat om den sexuella relationen eller att flickan fattat tycke för den mycket äldre handikappade sonen.
-Trots att det framkommer att flickan inte har några vänner eller kontakt med andra än familjen, förutom några småflickor på en lekplats utanför, så hävdar hon att hon blivit gravid med en annan man i Sverige.
-Flickan berättar också att hon blivit slagen och hotad. Hon berättar också att hon mått dåligt.
-Det framkommer tydligt att det finns i bakgrunden att tanken är att flickan och sonen ska bli ett par, något som också de inblandade männen diskuterar.
-Hon har varit gravid vid två tillfällen. Den första graviditeten avslutades med ett missfall och hon besökte då läkare vid två tillfällen. Hon instruerades då om att uppge falskt namn.
-Hon hade telefonkontakt med sin far ca två gånger per vecka. Han frågade henne då om hon ville åka hem. Hon visste inte om det var ”falska frågor” eller inte så hon svarade att hon ville stanna i Sverige.
-Pappan i familjen berättar också att om målsäganden inte hade velat gifta sig med sonen hade det kunnat bli en angelägenhet för romsk domstol. Då kunde flickans far blivit skyldig att återbetala beloppet.
HOVRÄTTEN SKRIVER:
Åtalet bygger till stora delar på målsägandens uppgifter. Den stora förändringen i målsägandens uppgifter kom på huvudförhandlingens sista dag i tingsrätten, då några kontrollfrågor ställdes till målsäganden. Målsäganden förnekade då helt att det hade förekommit något sexuellt mellan henne och sonen.
Under förhöret i tingsrätten tog målsäganden i några situationer lång tid på sig för att svara på frågorna. Vad detta berodde på går inte säkert att säga.
Hovrätten kommer trots allt efteråt med egna förklarande omständigheter.
Målsäganden sade dock att hon tyckte det var svårt att prata om sex. Målsäganden var vid förhöret i tingsrätten knappt 16 år och befann sig i en mycket speciell situation, bl.a. var hon omhändertagen… samt befann sig i ett främmande land utan att kunna språket. Att hon under sådana omständigheter inte berättade några närmare detaljer eller mer ingående beskrev några händelseförlopp kan ha sin förklaring i de nämnda omständigheterna.
Inte ens vuxna har lätt för att prata om sexuella händelser, hur ska det då inte vara för ett barn från en annan kultur, dessutom i ett offentligt sammanhang som en rättegång, mot en hel familjegrupp och sin egen far, där hon dessutom inte vet något om framtiden?
Vad väntar sig vuxna människor som sitter i en domstol? Inser de inte att de kräver orimliga bördor av ett barn? Att en måste lära sig att tolka barn med andra måttstockar? Varför uttrycka det så försiktigt när både hovrätten och tingsrätten med välvillighet tror på de vuxna? En slås av häpnad när man läser detta kliniska språk, inte bara för att det är en dom om ett utsatt barn utan för att språkdräkten är ovanligt oinitierad och rent av genuint ointresserad av förstå ett barn som befinner sig i en mycket utlämnad situation.
Hovrätten konstaterar vidare:
Hennes uppgifter kan därför läggas till grund för bedömningen endast om de stöds av annan bevisning.
Mot bakgrund av det anförda anser hovrätten att det är visat att det förekommit samlag mellan målsäganden och /sonen/ efter att målsäganden fyllt 15 år. Den sexuella relationen ledde till två graviditeter, som båda avbröts.
Målsäganden hade under tiden i Sverige inte tillgång till sitt pass, kunde ingen svenska och gick inte i skolan.
Det måste alltså anses klarlagt att flickan har tvingats till samlag. Dock väljer rätten att lägga dessa händelser efter 15-årsdagen. De slår också fast att flickan är totalt utlämnad i sin livssituation. Eftersom det är ett barn det är frågan om borde rätten inse att beroendet av vuxna är större och präglas av större lojalitet. Hon har också sin egen far inblandad vilket rätten borde inse ytterligare ökar förväntningarna och pressen på att flickan bete sig som hon förväntas.
När hovrätten skriver om människohandel anger de att tre element ska uppfyllda.
Det första elementet är åtgärder för genomförandet av själva handeln, tex att inhysa offret.
Det andra elementet är de otillbörliga medel som används för att få offren att underkasta eller foga sig. Då offret är under 18 år krävs inte att gärningsmannen har genomfört handeln med användande av något otillbörligt medel. För straffansvar krävs trots detta alltid någon form av påverkan från gärningsmannens sida.
Det tredje elementet är syftet med handeln. De alternativa syftena är bl.a. att offret ska exploateras för sexuella ändamål, tvångsarbete eller annan verksamhet i en situation som innebär nödläge för den utsatte.
Med nödläge avsågs situationer där offret är förhindrat att fritt bestämma över sina göranden och låtanden. Gemensamt för de situationer som innebär nödläge är enligt förarbetena att offret ska befinna sig i en verklig svår situation som inte är helt tillfällig eller övergående Med nödläge avsågs situationer där offret är förhindrat att fritt bestämma över sina göranden och låtanden.
I domskälen fäster hovrätten stor vikt vid om hur och i hur stor utsträckning sonen kan anses vara handikappad. Ju mer handikappad han är desto större nödläge föreligger tycks hovrätten resonera. De kommer fram till att sonen inte är så handikappad som det krävs för att det ska varit fråga om ett nödläge.
Här är det omöjligt att förstå hovrätten. För det är just detta som är den springande punkten. Hur ska man förstå detta resonemang? Om sonen varit helt frisk så hade alltså inget nödläge funnits? Hade sonen varit bara lite sjukare så skulle nödläget varit större? Eller?
Det här resonemanget påminner alltför mycket om hur man letar efter förmildrande omständigheter i våldtäktsrättegångar. En letar efter skäl till att offret varit med på våldtäkten, att gärningsmannen helt enkelt varit en trevlig kille, att han omöjligt kan vara en våldtäktsman eftersom han gör ett bra och rekorderligt intryck i rätten. Inte bara offret ska bete sig och vara rätt; gärningsmannen ska också vara ”rätt”.
Så: om bara mannen, i detta fall sonen, varit tillräckligt sjuk så hade det inneburit ett nödläge för flickan. En lägger alltså stor vikt vid att den som kan anses vara den ”faktiska” våldtäktsmannen här, mer än vid flickan situation och utsatthet utan att sätta händelserna i ett sammanhang.
Hur är det möjligt att svenska domstolar i brottet människohandel resonerar på det här sättet när det gäller barn? I Sverige som ska vara en föregångsland när det gäller sexualbrott och särskilt människohandelsbrott?
Men det gäller kanske bara på pappret. I realiteten så är inte Sverige ett dugg bättre än länder som är ökända för att åsidosätta kvinnors mänskliga rättigheter och kvinnors rätt att slippa utsättas för sexualrelaterade brott Eller bättre än de länder som är kända för att helt negligera trafficking/människohandel/prostitution.
När inte ens en 14-årig flicka, ett barn, förd till ett annat land, där fem vuxna vittnar mot henne + hennes egen far, från en miljö där flickor förutsätts gifta sig i ung ålder och där hon ställs inför domstolsskranket kan få rätt. Hur ska vi kunna döma till människohandel i mindre uppenbara fall?
Det fattas kunskap om brottet människohandel, det fattas vilja att förstå omfattningen av påverkan, hur denna påverkan tar sig olika uttryck, det fattas förmåga att se sammanhang. Vi behöver specialutbildade domstolar med ledamöter som har ett genuint intresse i problematiken. Annars kan vi lägga ner lagen som kriminaliserar människohandel; det är ändå bara en papperstiger.
Västnytt beskriver problematiken, sås som den ser ut över hela EU. Man ska alltså inte tro Sverige är bättre, trots att vi haft lagen i tio år.
Från TV- inslaget
”Det är offren för människohandel det handlar om. En brottslighet som utmärker sig genom att de som drabbas till fyra femtedelar är kvinnor. Och det är de allra fattigaste som drabbas.
– Det är aldrig resursstarka personer, inga medelklasspersoner från Sverige som kan återvända till ett normalt liv med normala föräldrarelationer och yrken. Det är alltid utsatta trasiga personer som lever på väldig mycket marginal hela tiden, beskriver Thomas Ahlstrand, åklagare med många människohandelsmål bakom sig.
Men människohandel är även en brottslighet som utmärker sig genom att det är ytterst få som åker dit. Mer än hälften av alla åtalade går fria, mot 10-20 procent i övriga brottmål. Åklagarmyndigheten i Sverige inleder nu ett projekt för att gå igenom alla åtal för människohandel de senaste tre åren.”
Madeleine Leijonhuvfud skriver en debattartikel om behovet av en samtyckeslag och undrar vad regeringen väntar på: ”Därför krävs en lag om samtycke till sex”
En man har ett vaginalt samlag med en kvinna när hon på grund av sömn är i hjälplöst tillstånd. Mannen är medveten om att kvinnan sover. Efter att ha dömts för våldtäkt i tingsrätten frias mannen av en enig hovrätt.
Det har förekommit fall där det är klart att den andra personen sov men där det inte bevisats så kallat uppsåt – den tilltalade har sagt att han trodde den andra var vaken. Men så var det alltså inte här. Varför friades då mannen?
Jo, det är lagtextens krav på att utnyttjandet ska vara ”otillbörligt” som domstolen grundar frikännandet på. Mannen och kvinnan hade en relation och mannen kan enligt hovrätten ha uppfattat att det var som det enligt honom tidigare ibland varit, att han inlett sexuella aktiviteter medan hon sov och att hon accepterat detta. Enligt kvinnan hade det aldrig inträffat att mannen övergått till samlag medan hon sov, men detta ansåg hovrätten alltså inte bevisat utan utgick från att det var som mannen sa.
Det är utmärkt att återigen problematisera att kvinnan som utgångspunkt anses vara sexuellt tillgänglig, för så är det 2012 i Sverige. Mannens rätt att penetrera kvinnokroppen anses viktigare än att kvinnan ska slippa våldtas.
Men problemet är större än vad som står i lagtexter och vad lagstiftarens intentioner är.
Ingen skulle erkänna att våldtäkt faktiskt inte är ett särskilt allvarligt brott i praktiken, eller att övergrepp på barn i princip är avkriminaliserat och att mäns våld mot kvinnor bortförklaras med att kvinnan provocerat.
Att barn på 14 år kan säljas och våldtas av rader av män på en offentlig platser och att rumänska mycket unga kvinnor som förts till Sverige för att män vill köpa deras kroppar i bilar och i pissoarer, blir utan möjlighet till hjälp. Att vi har avkriminaliserat barnporr igen. Inget av detta stämmer med vår självbild av Sverige som ett jämställt land.
Vi har ett problem och våra domstolar är navet i detta. För domarna tolkar lagarna inte som lagstiftarens avsåg utan hur de vill. Det hjälper inte med lagar om domstolarna drar utvecklingen bakåt och så länge inte media gör sitt jobb och granskar rättsväsendet.
Vi har våldtäktsdomarna 2009 från HD som flyttade utvecklingen bakåt. Inte framåt.
Vi har den famösa decemberdomen från 2010 där vi fick veta att det i princip ska krävas vittnen för att fälla i incest/barnvåldtäktsfall och där justitierådet Lambertz ansåg att barn ska misstänkas för att vilja ha pengar om de berättar om övergrepp.
Vi har avkriminaliseringen av barnporr, dvs att framställa barn i sexuella syften, från juni 2012.
Detta är ogranskade skräckexempel på domar som har fått och får avgörande betydelse för att barns och kvinnors säkerhet, integritet och hälsa är mindre värda än mäns rätt till sin sexuella tillfredställelse och sin maktutövning.
Men även andra domar visar på denna uppluckring av mänskliga rättigheter.
För några år sedan kom en friande dom där en 16-åring som tvingade sig till analsex med en 13-åring.
Nyligen kom en friande dom där en man utfört analsex på en kvinna när hon sov. Hovrätten lyckades med att fria mannen för att han träffade fel, som han hävdade. Att en svensk domstol friar i sånt läge säger mycket om synen på mannens rätt och kvinnans rättsliga – och därmed i praktiken – underordning.
Men även om mannen skulle bli fälld, så blir straffen häpnadsväckande milda idag när det är fråga om brott mot kvinnor. Eller vad ska man säga 8 månader för ett års sadism mot en flickvän som slutade med att han vill att hon skulle hänga sig?
Enligt nytt förslag från regeringens utredare Fredrik Wersäll (domaren i Tumbafallet – ett friande för ett mycket grovt övergrepp) så skulle även ovanstående sadist helt slippa fängelse.
Det är också gängse att straffen blir extremt milda om en man förlorar jobbet, som om det har med själva brottet mot kvinnor att göra. Poliser eller läkare får, om de ens fälls, mildare påföljder av den anledningen. Med dessa mycket milda straff av den enda anledningen att gärningsmannen har ett arbete talar man om att brottsoffrets lidande inte är så mycket värt.
Det gällde en polis som drogade och våldtog en 16-årig flicka i beroendeställning där han naturligtvis borde dömas extra strängt eftersom det var särskilt hänsynslöst gjort just av en polis.
Eller när övergrepp på små barn så som treåriga flickor, det som i media ofta kallas sexbrott, leder till några få år i fängelse.
Utomlands anses det t o m befogat att man slipper åtalas om man som förälder reagerar häftigt och t om råkar skada pedofilen så illa att han avlider. I Sverige får samma pedofiler milda straff.
Det finns oräkneliga exempel på milda straff eller gärningsmän som frias där domstolar resonerat överslätande i syfte att fria dem snarare än för att skippa rättvisa. Det är domstolarnas värderingar som fallerar.
Att domarväsendet väljer bort både utbildning i relationsvåld, människohandel eller i barnkunskap säger också något om vilket intresse de har för kunskap om genusrelaterad brottslighet. Då hjälper inte en samtyckeslag hur viktig den än är.
Då kommer samma hända som i människohandelsbrott eller i kvinnofridsbrott eller i barnvåldtäktsbrott eller i barnmisshandelsbrott eller i våldtäktsbrott eller i barnporrbrott.
Gärningsmännen frias med den ena fantasifulla motiveringen efter den andra, påföljderna uteblir eller mildras. Fortfarande skuldbeläggs också våldtäktsoffer i våra domstolar allt medan de misstänkta överhuvudtaget inte behöver redogöra för sin kvinnosyn.
Problemet är större än vår lagstiftning, det sitter i domstolarnas alldeles för patriarkala syn på vad brott och straff är. Hur kommer man åt det om man inte ens sätter ljuset på vårt domarväsende?
I en ledare i AB skrivs om den brutala dödliga sexuella tortyren av en ung indisk kvinna och det görs jämförelser med mördade kvinnor i Sverige: ”Kvinnoförtryck finns här också”.
Det är både rätt och fel. Att det finns ett beteende i grovt sexuellt våld där män, ofta i grupp, men inte alltid, utövar sadistiska handlingar som går ut på att skada kvinnans underliv är inget som bara stannar vid denna händelse i Indien.
Men jämförelsen som görs i ledaren med misshandel som leder till kvinnors död i relationer är en problematik som kan se lite annorlunda ut. Det också finnas inslag av sexuell tortyr, men det kan också vara dödligt våld mot huvud eller bål utan det föregåtts av just penetrerande sexuellt våld.
Sexuell tortyr är en del av våldsporren. Där riktas ett enormt intresse mot just kvinnans könsorgan. Penetrationen sker inte endast med en eller flera penisar, utan av knytnävar och av föremål av olika slag. Kvinnans underliv blir snarare något som man hanterar som om det vore en ingång för diverse föremål, än en kroppsdel som är skör och bara några cm djup i normalt tillstånd där organ finns alldeles intill och som kan skadas grovt.
Den indiska sexuella tortyren sätter snarare ljuset på ett fenomen som har funnits länge där våldsporren både är en effekt av men framför allt en förstärkning av, en fascination av att kvinnors underliv ska penetreras med föremål som skadar. En superpenetrationsnorm
Det är inte bara i Indien det här händer, det händer överallt och speciellt i konfliktsituationer eller i krig. Ju mer våld i samhället, desto mer våld riktas mot kvinnors underliv. Men det som ledaren borde ha tagit som en jämförelse med Sverige är hur våra domstolar ser på sexuellt våld för även där tycks penetration av annat än penis ses som något naturligt.
För en tid sedan kom en dom från Göta hovrätt där en kvinna var nära döden. Hon höll på att förblöda efter en våldtäkt, faktum var att hon bara var minuter från döden. Hon kunde ha blivit en siffra till.
Det har stått ytterst lite om domen och ännu mindre om att rätten omfattas utav samma synsätt som det som gav upphov till tortyren i Indien. Kanske beror det på att gärningsmannen inte var utomnordisk, han var en dansk bosatt i Sverige. Kvinnan var redlös av droger och alkohol när han bestämde sig för att penetrera henne med sin hand.
Han använde minst fyra fingrar och på en utav dessa hade han med största sannolikhet en klackring. Det sistnämnda väljer dock HR att bortse ifrån, de tror att han tog av sig ringen just då, som han själv hävdar.
Men däremot anser de att kvinnan kan ha uttryckt att hon ville ha ”sex” några timmar innan eftersom ett negativt karaktärsvittne tillåts. Detta negativa vittne är kvinnans före detta make som hon lämnat, en make som vill ha ensam vårdnad om de gemensamma barnen. Det leder till att hovrätten tror litegrann på att hon kan uttryckt att ville ha ”sex”.
Därigenom anser tydligen hovrätten att en kvinna självklart menar att få en knytnäve uppkörd i underlivet. Helt oförberett och dessutom utslagen mentalt. Kvinnors underliv ger tydligen upphov till konstiga föreställningar även hos hovrättsdomare.
Dessutom skuldbeläggs kvinnan för att hon var trång. Det uttrycks att kvinnan var ”a-typisk”. kvinnor kan vara ”a-typiska” enligt svensk hovrätt om de råkar vara normala dvs att kvinnor är olika.
Nu får kvinnan skulden för sin onormala blödning. För att hon nästan dog. Så som kvinnor alltid på något sätt tycks få skuld för det som borde åläggas mannen.
Ska man utföra en fistfucking oförberett på en ”a-typisk” dessutom fysiskt oförberedd och hjälplös kvinna? Ja, tydligen. Män har inget ansvar och kan inte som män åläggas att tänka till enligt hovrätten.
Denna slutsats man måste dra av denna hovrättsdom berör alla kvinnor i Sverige:
Mannen anses ha rätt att utan efterhörande eller förberedelser av kvinnans underliv köra in en hand. På det sättet ser svenskt rättsväsende på kvinnors underliv och mäns rätt att behandla det som ett hål. Ett hål som mannen fascineras av och vill utnyttja på sitt sätt oavsett vad kvinnokroppen klarar.
Mannen fick två år. Våldtäkt av normalgraden. Kvinnan hade 6 veckor efter övergreppet, under tingsrättsförhandlingen, fortfarande problem och behövde medicinsk hjälp.
I Indien har det skett ett fruktansvärt övergrepp, en sexuell tortyr som har lett till en kvinnas död på ett ytterst plågsamt sätt.
I svensk domstol anses det som naturligt att föra in en hand i kvinnors underliv och det anses självklart lika med ”sex”. Domstolen tar inte det mentala språnget till att ifrågasätta hur det gick till.
Därmed väljer de att ansluta sig till framför allt porrvärldens uppfattning att kvinnors underliv väcker en vilja att utnyttja hur som helst Klarar inte kvinnan det är hon ”a-typisk”.
Det här är i grunden samma problematik som i Indien: mäns vilja att superpenetrera kvinnor på ett livsfarligt och totalt hänsynslöst sätt där kvinnan blir fullständigt avhumaniserad.
Det är på denna nivå som diskussionen ska föras även i Sverige.
En dom från Svea hovrätt river upp en våldtäktsdom från tingsrätten.
Rätten kommer fram till att mannen som förde in fingrar i kvinnans underliv gjorde det från ett icke sexuellt syfte. Mannen döms därför endast för olaga tvång. Genusperspektiv på den domen? Vad hade hänt om domarna läst en utbildning i juridikens genus tro?
Den här domen har så många fel så man vet inte var man ska börja. Mannens syfte enligt hovrätten, var att kontrollera att kvinnan inte haft samlag med en annan man.
Fel 1.
Det går inte att kontrollera oskuld. Det är bara en patriarkal föreställning. Därmed faller den delen av rättens resonemang som de inte själva är medvetna om att de för.
Fel 2.
Om det nu är som hovrätten anser att det skulle gå att kontrollera – vad skulle då syftet vara om inte ett sexuellt dvs att kontrollera kvinnans sexualitet. En rättslig ologisk tankevurpa.
Fel 3.
Varför ska överhuvudtaget en kvinna kontrolleras? I vilken kontext har det uppstått om inte en patriarkal?
Hovrätten fastslår en patriarkal handling och försvarar den med en annan patriarkal handling – att fria en man från våldtäkt som för in fingrar i en kvinnas underliv för att det är patriarkalt motiverat. Knappt man tror att det är sant att domare håller sig på denna mentala nivå.
Hovrätten visar med all önskvärd tydlighet att våra domstolar är patriarkalt styrda. Deras föreställningsvärld är mannens rätt att kontrollera. Oavsett om det finns något att kontrollera. Detta är maktutövning från svenskt rättsväsende gentemot alla kvinnor.
Naturligtvis finns ett syfte med denna domen och hur var den kom från och vilka som ingick i rätten – just då.
För en tid sedan kom en dom där en kvinna fick en hand uppkörd i underlivet när hon var i hjälplöst tillstånd. Den skrivs om föregående inlägg. Kvinnan höll alltså på att förblöda men skulden las på kvinnan för att hon var för trång. Kvinnor ska anses klara knytnävar – det är mäns rätt att kräva det. Det blev bara våldtäkt av normalgraden trots att kvinnan var i hjälplöst tillstånd och trots att man vet att kvinnor skadas främst genom fingrar i underlivet eller via föremål. Svenskt rättsväsende talar om vad kvinnor är värda men de lindar in det i juridiskt språk.
Näthatet mot kvinnor är egentligen ett strukturellt kvinnohat som genomsyrar hela samhället som också kommer till uttryck i juridisk språkdräkt och med en förslagenhet som är förvånande. Det ser bara annorlunda ut än näthatets ”horifierande” och ”sönderknullade”.
Det finns jurister som skriver kommentarer på Dagens Juridik med en häpnadsväckande kvinnosyn. Vad säger det? Jo att det strukturella kvinnohatet återfinns även hos domare, nämndemän, och åklagare – och poliser . Det finns helt enkelt på alla nivåer i rättsväsendet- Företrädarna skäms inte ens för att visa det när de är anonyma. Kommentarerna på Dagens Juridik är helt enkelt ett Flashback med slips.
Vem sitter som chef för Svea hovrätt om inte Fredrik Wersäll – han som vill att de som döms för kortare fängelsestraff än ett år ska slippa fängelse. Det gäller tex kvinnofridsbrott, våldtäkter mot barn, barnporrdömda. För alla dessa brott är det idag häpnadsväckande låga domar. De nedgraderas dessutom så att de blir normalgrader och mildare strafformer. Koppleri istället för människohandel, olaga tvång istället för våldtäkt, sexuellt ofredande istället för våldtäkt osv.
Av vilken anledning vill Wersäll att dessa ska slippa fängelsestraff? Tycker han inte att det är så allvarliga brott? Vilken anda skapar han på Svea hovrätt? Han som medverkade i det friande Tumbamålet där han valde bort bevisning?
I MFF har de omogna fotbollsspelarna en tårta med en naken kvinna, en pinuppa. Detta sker strax efter att en spelare dömts för sexuellt utnyttjande av barn. Han slapp våldtäktsdom för att det var så synd om honom. Också ett exempel på att gärningsmännen skyddas. I denna veva väljer de vuxna ”pojkarna” i MFF att äta upp en kvinnobild. Det är också en signal.
Men det är just det som Svea hovrätt signalerar med dagens dom. Steget från omogna fotbollsspelare till jurister är inte särskilt långt. De spelar på samma planhalva, vare sig det är i kostymer eller i shorts. Sexism is alive and kicking. Och patriarkatet.
En åklagare, t o m en chefsåklagare har visat sig vara en prostitutionsförövare. Det blir stora rubriker i media: ”åklagare köpte sex”.
Han satt och söp till på tåget och googlade escort, beställde kvinna och åkte fast. Givetvis påstår han att det var första gången och givetvis tror ingen honom. Det är bedrövligt att det finns män som deltar i könshandel. Män som väljer att vara en del av ett globalt och historiskt sätt att se på kvinnor som något män köper för sin sexuella gratifikation. Män som deltar i kvinnoförtryck.
Men det är värre än så. Här.
En chefsåklagare är en del av rättsväsendet. Har han ägnat sig åt prostitutionsköp så är han lätt byte för korruption och utpressning. Det är det allvarliga. Det gäller i alla länder i alla tider. Män som betalar för att tränga in i en kvinna eller flicka vill inte bli avslöjade. De gör vad som helst för att slippa och blir därmed lättkorrumperade. En representant för rättsväsendet ska inte ägna sig åt sådant som kan korrumpera. Detta borde utredas.
Dessutom: var har han jobbat med under sitt juristutövande? Vilka utredningar har han arbetat med och vad har han gjort tidigare? Har en åklagare en usel kvinnosyn har han inte i rättsväsendet att göra. Han får köra truck eller skotta snö.
Vare sig det är en torskande chefsåklagare eller en cityåklagare som anser våldtäkt är ett etikettsbrott så ska deras yrkeshistoria sättas under lupp. Så länge det finns risk att halva befolkningen anses vara mindre värda så borde ALLA utredningar letas fram, genom decennierna och de berörda borde kräva en ny utredning med en åklagare som ser på kvinnor som människor och inte tingestar som män köper när de tycker de har behov av det.
En annan fråga är i vilken kontext denna chefsåklagare befinner sig i? Det är knappast så att han super till, googlar efter köpekvinnor och traskar iväg till det stockholmska anonyma hotellet i ett vakuum. Han har ”bröder” som har gjort det också. På nätet eller i sin omgivning.
Få torskar köper ensamma utan att ha kontakt med andra. Få handlingar behöver en broderskapsloge som den att betala för en ”hora”. Vare sig det är i fotbollsgänget, bland arbetskompisarna, på skidlärargymnasiet, grabbgänget eller någon uniform sammanslutning så är det samma kontext. En köper som en manlighetsrit. Det blir sedan en del av de osynliga banden som förbinder och normaliserar den egna handlingen. Dessa riter som plockas fram då en berusar sig på en tågresa och googlar fram beställningen på ett styck kvinna.
Så hur många som den här torsken finns i rättsväsendet? Eller var han ett lätt byte eftersom han just nu jobbade med utredning av polismål? Men var 10: e man köper. Även inom rättsväsendet. Är det då konstigt att vi ser märkliga skrivningar i domar om prostitution, kvinnomisshandel och våldtäkt?
Ask skriver en debattartikel : ”Domstolarna följer inte våra direktiv om straffskärpning” om att straffpåföljder i svenska domstolar inte har följt lagstiftarens intentioner att straffen ska bli högre för vissa våldsbrott.
Hon tar som exempel upp att straffen för grov misshandel inte blivit de önskade. Hon skriver om vad som hände efter riksdagsbeslutet om straffskärpning:
Av statistik från Brottsförebyggande rådet framgår att straffen höjdes under det första halvåret efter ikraftträdandet. Därefter hände något överraskande: de straff som utdömdes av domstolarna sjönk tillbaka! Av statistiken avseende 2011 framgår att endast marginellt längre straff dömdes ut för våldsbrott jämfört med före reformen.
Det är förvånande att ett beslut om en så tydlig och bred straffskärpningsreform inte verkar ha fått något egentligt genomslag på de utdömda straffen. Straffen som döms ut i dag är i stort sett på samma nivå som före reformen. Samtidigt har Högsta domstolen förändrat straffmätningspraxis på narkotikaområdet så att strafftiderna radikalt har sänkts.
Detta är märkligt. HD har år efter år varit mycket nyliberala när det gäller synen på brott.
Inte bara har en dömd sexualbrottsling fått fortsätta jobba i HD, de har också med våldtäktsdomarna 2009 direkt påverkat hur allvarligt domstolarna ser på våldtäktsbrottet – till det sämre.
HD har också visat hur domstolar ska se på brottet övergrepp på barn genom domen 2010. Det har också påverkat.
Senast i förra veckan kom en dom från Hovrätten för Västra Sverige där straffet för våldtäkt mot barn sänktes från 2 år och 6 månader till 8 månader och man frångick våldtäktsåtalet och nedgraderades det till sexuellt utnyttjande – fastän det var fråga om ett mindre barn.
Justitieråden tillsätts av regeringen där Ask ingår så Ask ger med ena handen och tar tillbaka med andra alltså. För varför valde annars regeringen annars ut just Svea hovrätts könskonservativa och ”straffliberala” chef Fredrik Wersäll att utreda om påföljder i framtiden? Han kom fram till att fängelsestraff under 1 år skulle omvandlas till villkorligt. Hur påverkar detta agerande av regeringen domstolarna? Är inte valet av Wersäll en tydlig signal?
Med regeringens utredare Wersälls förslag skulle det alltså betyda, enligt domen från HR Västra som nämns, ovan att en barnvåldtäktsman skulle sluppit fängelse.
I ljuset detta och att hallickarna i den stora traffickinghärvan i GBG förra året fick lindrigare straff med hänvisning till just HD:s syn på narkotikabrott så verkar Asks upprördhet lite som ett spel för en gallerierna. Eller är hon så aningslös att hon inte vet vilka Jr: som tillsätts och vad de står för?
Att HD:s beslut i narkotikamål leder till att kvinnor ses som varor är en hårresande utveckling. Regeringen och Ask vill ha lindrigare brott med ena handen i skymundan och går ut i debattartikel och vill ha strängare med den andra.
Detta är dubbelmoral och populism.
Domstolarna i Sverige har länge drivit iväg åt ett som snarare liknar att vi har ett domstolsstyre i Sverige. Det har chefsåklagare Ahlstrand skrivit om tidigare ; se där det även tas upp ett fall med en dom om våldtäkt mot barn från HR Skåne där en barnvåldtäktsman frias på mycket märkliga grunder.
Det hjälper ju inte vad regeringen gör när man utser företrädare och utredare som går tvärt emot. När domstolarna består av konservativa stofiler som vägrar att ta till sig ny kunskap och information.
Idag har vi maktfullkomliga självstyrande domstolar som gagnar de med makt – mot de utan makt: barn, utländska kvinnor och kvinnor som är ”fel” offer.
Någon gång en bit in på 2000-talet började medias artiklar att kommenteras i de elektroniska fält som öppnades efter texten. Media tycktes överlag förtjusta över att olika signaturer strömmade in på ”deras” sajt. Eller efter just ”deras” artikel. Ingen ställde sig då frågan vad det var som hände. Artiklar publicerades som förmodades ge ”reaktioner” och webbomröstningarna avlöste varandra. Att det fanns ett kvinnohat i kommentering av tidigt skönjbart och liksom att det var en majoritet män som var aktiva i fälten, Ibland var det endast män som diskuterade kvinnor ur någon aspekt. Vid sidan av den här tydliga sexismen fanns en uttalad rasism. Ingen kunde missa att det här två fenomenen, kvinnohat och rasism, hängde ihop. Ingen, om man inte valde bort att se sambandet.
De mest rasistiska kommentarerna plockades bort med det gällde det inte den sexism och det utbredda kvinnohatet i kommentarsfälten utan det verkade snarare uppmuntras. Det var – och är – tydligt att svenska medier inte har gjort upp med sitt eget kvinnohat.
Kommenteringen växte i omfattningen under några år på 2010-talet och bloggen har följt detta, i olika media och genom olika artiklar. En tydlig förändrad attityd avseende kvinnohat i kommentering kunde ses när AB publicerade sina s k Herland-artiklar där en norsk konservativ kvinnlig politiker uttryckte att nordiska kvinnor var bortskämda och thailändska och ryska kvinnor är bättre på att tillfredsställa männens behov. Se mer om det i kapitlet om AB.
Men kvinnohatet i media är äldre än så, en kvinno – och även barnfientlig attityd har funnits länge. När kommentering successivt blev allt vanligare en bit av 2000-talet föll det sig därför naturligt för media att både acceptera och även själva plocka upp det i sina artiklar.
Media har heller inte gjort sitt jobb med att granska de makthavare som är allra mest skyddade idag; de som finns i vårt rättsväsende och framför allt i polisen och domstolarna. Det finns det fortfarande ingen reell könspolitisk vilja till. Där fallerar svensk media grovt och då kan rättsväsendet och deras värderingar ges fritt spelutrymme och det är vad som har skett och vad som fortfarande sker. Inlägg om rättsväsendet kommer samlas i en särskild blogg.
De 199 inläggen är indelade i tre delar; MEDIA, VÅLD och SCUM.
Sedan SCUM-manifestet sattes upp som en teaterföreställning har det förekommit flitigt i kommentering. SCUM-manifestet är ett kulturuttryck som utmanar patriarkatet och sällan har något annat kulturellt verk väckt ett sådant raseri i könskonservativa kretsar och sällan har en teaterföreställning använts på samma sätt som ett slagträ i den mediala debatten som hände i och med uppsättningen av SCUM-manifestet. I den här bloggen tas ett grepp på vad SCUM är. Både i media, i samhället och på nätet. Det är därför den sista delen kallas just SCUM – för att vi inte ska glömma vad begreppet säger oss och vad som hände då.
Detta illustreras med en mängd exempel på kommentering som förekommit i media och med en del jämförelser med andra sajter.
Bloggen är uppbyggd av ett antal sidor vilka är som följer:
sida 1. Om sidorna och kontakt – och aktuellt inlägg
sida 2. Inledning
sida 3. De 199 rubrikerna
sida 4. Samtliga tidningsartiklar som bloggen är uppbyggd från
sida 5. MEDIA – KVINNOSYN inlägg 1-94
sida 6. VÅLD MOT KVINNOR inlägg 95-166
sida 7. SCUM Om patriarkatet och kvinnodagen inlägg 167-199
sida 8. Assange, DSK och Breivik- sammanställning av inlägg om tre män
199 inlägg om nätet, media & kvinnohatet 2010-2013 